.

Att flyga är att vara så nära man kan att sitta på ett rosa moln och dingla med benen. Eller racea på varsitt, som mumintrollen gör.

Mikaela Bodin, Singapores flygplats, 25 maj 2010

 

Så började min resa till Kina, exalterad och pirrig redan halvvägs. Kina var mer än bara en resa, det var en livsupplevelse, dessutom en av de bästa någonsin. Kina blev för mig 7000 bilder, och att skriva det skulle bli ännu mer. Men här är en (för lång) minibit av Beijing:

 

Måndag 24 Maj, Dingla med benen från rosa moln

10 minuter efter att jag skulle åka så lämnade jag Lincoln St i en taxi med en precis färdigpackad väska. Jag antar att det är så det blir när man är klar med sin sista inlämning några timmar tidigare. Perth -> Singapore var förstärkt flygkärlek och att somna till Bran Nue Day. Aborginer som sjunger kunde inte vart mer sövande. På Singapores flygplats drömde jag om filmkamerainköp och mer pengar, innan Emma Macerlean, Nabila Buhary och Steph Jong (alla Australien) fick syn på mig i alla fall. Tjejerna som bland annat fick mig att rymma till Melbourne i framtiden.

 

 

Tisdag 25 Maj, Kidnappad till Beijing

300 Yuan i överpris för en taxi. Första intrycket av Kina är TRAFIK. Tillbaks till högertrafik, men utan blinkers, regler och trafikljus, och så kan du lägga till 17miljoner bilar, cyklar, trampmopeder och ett evigt tutande. Det var inte bara galet, men alldeles underbart. Bredvid kaoset av bilar cyklar underklassen till jobbet, kineserna går tvärs över gatan när de vill, cykeltaxina cirkulerar runt möjliga kunder, och så står det nån häst i ett hörn.

 

 

Jag tog tåget runt och hittade The National Grand Theatre, och speglade mig själv och allt annat i vattnet runt om. När jag vandrade på stan så stannade folk och pekade, en liten pojke frågade sin mamma vad som var fel, och en kille kidnappade mig för en fotosession. På två timmar såg jag två andra vita i staden. Blondiner har roligare va?

 

 

På hotellet träffade jag min room mate Alexa Boll (Texas, USA), den bästa någon kunnat ha. Vi var de enda rumskompisarna som tyckte om varandra, och blev senare kända på grund av justden orsaken. Det var hon som gjorde Hong Kong till en upplevelsestad.

 

 

Kvällen användes för att fira Daniel Buis (Melbourne, Australien) födelsedag och vår ankomst. För 5yuan per öl (vilket är detsamma som kronor) så satt vi runt och ovanpå ett bord vid en gatuhörnsrestaurang. Jag och människor från hela världen, till exempel Matt Fairbank (Midland, USA) och Antonio Machado (Portugal).

 

Onsdag 26 Juni, Börja vara en diplomat

Varje dag, varje morgon, minst tre gånger: WAKE UP CALL! Troligtvis runt sex på morgonen. Som tur var så var telefonen alltid på Alexas sida, så hon fick svara, försöka förstå mandarin och lägga på, 3 gånger, minst. Men det är det värt om man får hotell-buffee-frukost, såndär som innehåller allt plus bananbröd och fruktsallad (fast kaffet var odrickbart).

 

 

Det började enkelt med en kulturföreläsning där vi fick lära oss att gå runt problemen istället för att hantera dem och att vi är antingen från ingenstans eller överallt. Förhoppningsvis är jag från överallt.

 

För ytterliggare kultur så åkte vi till staden i vår turistbuss. Buss no.4, bussen med världens bästa guide Kevin Zhao (Beijing, Kina), som varje dag lärde oss mandarin och dåliga skämt. Buss no.4 gav mig också en bus buddie, Blake Renegar (North Carolina, USA), killen med den grövsta dialekten någonsin som jag hade ett fotovad med. Vi besökte The Tiananmen Square, världens största stads torg, och The Forbidden City, kejsarens tillhåll. The Forbidden City var det enormaste och mäktigaste jag sett, både på grund av storhet, linjer och arkitektur.

 

 

Mat i Kina är inte att äta en maträtt var, utan kanske femton tillsammans. Man blir både ivrig och förvirrad när bordet är fyllt av olika tallrikar och man försöker välja och lista ut vad allt är samtidigt. Och så var varje måltid i Kina, ändå lyckades folk gå ner 5kg på två veckor, det kallar jag bra mat! Denna kväll avslutades matfesten med Peking Duck, en av Beijing kändaste maträtter: pannkaka, gurka, sås och så anka.

 

På kvällen utforskades Beijings nattliv. Vem trodde någonsin att klubbar i Kina skulle vara speciellt, men jag har aldrig sett något liknande! Allt är alltid så stort: Tre våningar, 7 barer och lika många dansgolv (fast de fick vi oftast starta själva). Man dricker inte drinkar, utan köper spritflaskor (vilket förklarar varför alla kineser hade en lite röd hudton på kvällarna). Mix och sen Vics, ställen som fick mig att tappa hakan, betala för toapapper och förstå att amerikanska killar inte kan dansa.

 

Torsdag 27 Maj, Kinesisk kultur = toaletthål och kycklingfötter

Efter en kostym-morgon inkluderande möte med den Amerikanska Ambassaden och skolbesök på China Foreign Affairs University så åkte vi till The Olymic Green för att bli fotomodeller. Att umgås med Aden Peets (Bermuda) var alltid underhållning. En svart kille och en blond tjej var ibland för mycket för kineserna att hantera, och då blev vi i långa perioder omringde av kameror och personer som poserade bredvid oss. Det började ganska så obekvämt, men efter lite erfarenhet kom även jag ihåg hur man gör grimaser när det egentligen inte alls passar. Annars så såg vi också The Bird’s Nest och Water Cube.

Universitetsmiddagen bjöd oss på de femton maträtterna, där vissa innehöll simmande kycklingfötter och huvuden. Så Alex O’Keffe (Adelaide, Australia) utmanade mig och Gentry Jenkins (Idaho, USA) för ovanlig kycklingätning. Jag åt en kycklingfot, men kinatjejerna tog det steget längre och knaprade på några huvuden.

 

 

På kvällen hade vi hotellrumsparty där folket kom fram till att jag var från Nya Zeeland, för tydligen låter jag som en australiensare med något lite extra. Det avslutades med att jag och Alexa var rörmockare då vi fick toalettöversvämning.

 

Fredag 28 Maj, Agera under en kris

Min diplomatgrupp presenterade vårt förslag mot den kinesiska regeringen, och vi blev vidarekvalificerade.

 

På den Kinesiska Muren så tränade vi, hittade svenska fik där de spelade Gyllene Tider, och så berättade Steph sagor om verkligheten. Vidare var vi på en Jadefabrik där jag spenderade alldeles för mycket pengar på presenter, men så är ju grönt väldigt fint. I silkfabriken däremot så bestämde jag mig för att rymma iväg på egna upptäckter. Så med en stor karta och under ett prickigt paraply gick jag för att hitta The Temple of Heaven, vilket jag gjorde efter en timma. Lite väl sen fick jag be och tjata för att låta dem släppa in mig. Det var det helt klart värt, för The Hall of Prayer for Good Harvestsvar bland det vackraste jag sett, och jag kände mig så gammal när jag smöggrät för hur fint det var. The Long Walk på vägen tillbaka var en gång med kortspel, schack och bollspel.

 

 

Jag vandrade genom Golou för att komma till Drum Tower och Bell Tower. Tornen var lagom fina, men området var det som gjorde mig lycklig med gatuhörn och gamla gränder av mysiga restauranger, caféer och småbutiker.

 

 

Houhai var det finaste av Beijing för mig, en sjö omringad av upplysta barer och klubbar som speglar sig sådär fint i vattnet, samtidigt som roddbåtar kör en över sidorna. Det var här jag märkte att jag fotat upp mitt minneskort på en dag och tog en fotoraderingsstund med kinesisk öl. Här försökte ägaren till baren lära mig mandarin, och jag honom engelska, en någorlunda framgångsrik lektion. För i Beijing kan näst intill ingen engelska.

 

 

Lördag 19 Juni, En sista bit av Beijing

Efter mötet på The Ministry of Foreign Affairs, så checkade vi ut från vårt hotell och hoppade för sista gången på vår Beijingbuss. Vi upplevde kinesisk snabbmat, en soppa med oigenkännbara ingredienser.

 

 

På Beijing Zoo, såg vi pandor och jag köpte en present till Pandan (min bil). På Summer Palace så dog min kamera, men Alexa lät mig adoptera hennes för ett tag. Här gifte hon sig nästan med en kines med långt hår och skägg.

 

 

På väg till tågstationen tillägnade Kevin buss no.4 en sång med en sångröst som fick mig att fria. Nattåget tog oss från Beijing till Xi’an, och det mesta av natten spenderades inträngda i en hytt spelandes Uno, och att dj:a med Aden. Ingen i vår sovhytt kunde sova i tågflashar och rälsskak, så istället pratade jag med överslafarna (Jonathan Steel, Florida, USA & Kevin) natten lång om drömförhållanden och förtroendeproblem. Så försvann Beijing och vi åkte skakigt fram till Xi’an.

 

 

Beijing var som att bli av med oskulden med en vacker främling i ett heligt tempel. På det bra sättet förståss.

 

Förlåt för för mycket namndroppning, men det var människorna som gjorde min Kinaresa till den bästa någonsin. Tack världen.

(mer foton)

Yet if no change appears
No moon; only an aching heart
Conceives a changeless work of art

Ibland har caféjobb fler fördelar än bara lite extra dricks. Man hittar lite allt möjligt: vardagspoesi på en servett, kärleksmeddelande skriven med rosa penna och några extra hjärtan, blyertsteckningar, någon som har lämnat sitt telefonnummer, eller bara ett visitkort. Jag sparar det mesta jag hittar och lägger i min minne/inspirationsbox under sängen, och kikar på vid okreativa tillfällen. Fast just nu hänger de i mitt tak.

Bortsett från inspirerande cafékonst så träffar man en hel del människor. Galna människor som kommer in varje morgon och läser horoskopet för en, en kvinna som cyklar förbi med den australienska flaggan, killen med basketbollen och mormorsboken, också han som alltid ger oss gratis biobiljetter.

Filmmänniskor är alltid bra, så jag bestämde mig för att prata lite med honom, killen som tydligen är Sales Manager för Paramount Pictures i Perth. Rätt bra tyckte jag, så filmkonversationerna spann vidare och nu jobbar jag som assistant production manager, samt assistant editor ibland (inte på Parmount Pictures dock). Grymt! Nuvarande produktion är en dokumentär som utspelas i Perh och Sierra Leone. Den ska så småningom sändas via ABC här på tv.
Ibland har caféjobb fler fördelar än bara lite extra dricks.

Foto Therese

 

 

Jag måste smyga på tå runt dig nu, och du har aldrig nära till skratt längre. Du är borta, det är bara ni i varje ögonblick. Du skakar på huvudet när jag säger att jag gick för att glömma spänningen, inte dig och minnena. Du säger att du har vuxit och jag vill också skaka på huvudet, men jag kommer bara halvvägs när jag ser att med henne snett bakom så ser du så lång ut. Stänger ena ögat, men du är ändå som längst bort i bakgrunden. Sluter båda ögonen.

 

Frågan är om det finns en väg tillbaka.

 

Du studerar mig och avslutar med att säga ”den enda vägen är upp”. Som att du visste.

Fel. Du har fel.

Övertyga mig inte dina mantran, jag har mina egna vägar, och de flesta går åt alla möjliga håll.

I mitten av det mesta måste man göra tvärtom ibland också, så det gjorde vi. Jag, Therese och Amelie tog äpplet och gav oss ut på äventyr. Resan dit tog 4h, vi var där i 4h, och sen 4h hem, men det var helt klart värt. Mest för att man tänkte på något annat än jobb och skola, och för att Therese och Amelie är knasiga i skallen. Så där var vi, tre svenska tjejer med körkort och systemkameror.

Wave Rock var äventyrsmålet, ett vågigt berg helt enkelt. Där fick vi obetalda modeller att posera ständigt, asiater tycker om att vara med på bild.
Amelie: "Asiater är som myror. De är många, små och så kryllar de."

 

 

Vi hittade en imitation av kinesiska muren:

 

 

Sen fanns det också en saltsjö som gav mig tankar på vinter-is, kompis-hockey och julaftons-promenad.

Therese: "Det är ju nästan som att man vill smaka på det."

Mikaela: "Det har jag redan gjort..."

 

 

 

Mikaela: "Det luktar regnbrand."

Therese: "Jaja. Jag tycker det luktar mat."

Amelie: "Jag tycker det luktar äckligt."

Och så lite senare både brann och regnade det. Det är då inget fel på mitt luktsinne.

Sen back to reality.

På något sätt lyckades den här terminen bli två i en. Inte på riktigt då, men arbetsmässigt så känns det helt klart som att första året var en mini-uppvärmning. Tur är väl att man är ständigt kreativ och har roliga kurser. Den här terminen lyder schemat:

• Video Production: Drama and Documentary
• 3d Design
• Interactive Media Authorising
• Advanced Video 2

Det hela inkluderar också fem nya programvaror, vilket ställer till med kaos i min skalle just nu. Inlämningarna varierar lika mycket: reklamer, banners, klockor, drömmaskiner, Pippi Långstrump-mixar, låtar och Science Fiction filmer. Man skulle ju kunna påstå att jag inte kan så mycket om det mesta, och det kanske är därför hur mycket man än jobbar så finns det minst lika mycket kvar. Huvudprojektet just nu är den sist nämnda, Science Fiction-filmen. Denna utspelas i ett plan från the Darwin War i en trädgård i Armadale, en timme utanför Perth. Här hittar vår pojke en stjärna som han leker med, och sedan kastar tillbaka till himlen. Tänk om man kunde göra sånt..

 

 

 

Sen så gäller det att öva på sina skills också. Just nu är jag usel på ljussättning, så det är första prio. Tur att man har andra kreativa vänner som man kan utnyttja, eller låtas bli utnyttjad av. Idag t.ex. var jag ljus assisten till Eriks tolkning av en klassisk scen som jag tappat namnet på.

 

 

Det började med vinden, som ryckte sönder trädet och kastade ner grenar på hennes balkong. De blandades med pingisbollarna som haglade ner från mörkret och studsade på räcket. När regnet började slå in genom fönstrerna och måla väggar och golv med regnpölar kunde hon inte sitta still längre. Även om hon gillade hur färgen tonade bort, men tänk så dyrt att ersätta. Efter att kämpat med fönstrerna och att ta in den torra tvätten som blivit blöt igen, satt hon på balkongen och plaskade med våta strumpor.

Med bilen drog hon på äventyr, i bilkö. För vattnet var över hjulen, och bilar tycker egentligen inte om att bada. När bromsarna slutade att fungera stannade de vid universitetet där studenterna sprang under böcker och färgglada tröjor. Vissa tog av sig sina flipflop och gick barfota i vattnet, för det verkade ju klyftigt. Själv hade hon det omtalade prickiga paraplyet, som inte hjälpte alls och vände sig åt fel håll gång på gång. På övervåningen var allt mörkt, taket hade regnat in, och vattenfallet över datorerna förstörde allt som inte borde förstöras i den byggnaden.

I trappan träffade hon vänner med dygnsurt hår och under ett litet tak pratade de om onödiga saker, på både svenska, norska och engelska. Två timmar efter det började slutade det. Solen hånskrattade med regnbågen, översvämningarna försvan och hon körde sakta hem igen och undrade över varför regnmoln är mörkgrå.

 

 

 

Fakta: 17-19 Jan 2010 var den längsta värmesträckan sen 1961, 3 dagar med 42°+. Perth Airport hade 100 dagar i streck utan regn, vilket är nytt record. Perth metro hade 79 dagar utan regn, vilket är det längsta sen 1975 (83dagar). Det regnade en dag under hela sommaren, 7 Feb 0.2mm, vilket gjorde det till det torraste sommaren sen 1876. Den kallaste dagen var det 20.3°. Nästa regn kom den 22 Mars med stormen, och blev den dyraste naturkatastrofen i Western Austrailia någonsin med hitills $203 000 000. 158,000 fastigheter blev utan ström, och var den allvarligaste stormen sen 1994.

Jepp, att bo i Australien är spännande.

 

PerthNow PerthNow2 Australia Government

Födelsedagen började perfekt 00.00 på Billabong Hostel där jag fick en birthday glove med ljus, tutor, godis och kinderägg av Simon!

På morgonen väckte Robin mig med världens bästa frukost: fruktsallad i melonhalvor med vaniljsås och hallonbubbel.

Off till frisören där jag låg i en massagestol och fick håret fixat. Vi pratade om barnhat, medans det fula klipptes bort och så hade flickorna i lite vågor.

Träffade upp Kristy och bussade till Melbourne där vi hade birthday lunch med hennes mamma. De gav mig ett cocktailset med shaker, martiniglas och allt man behöver till för att göra en perfekt applemartini. Bäst var när servitören sjungandes kom in med födelsedagstårtan, och så fick jag blåsa ut ljusen och önska framtidshopp.

Jag och Kristy drog till Harbour Town och shoppade partykläder, väska och converse. Sådär lagom länge så vi missade våra föreläsningar. Jag vet, fy fy, men sen tog jag mig till Uni för att leka med 3d. 

Efter att ha stalkat en kille så gick vi till Brisbane och hade födelsedagsmiddagen. Med en hel avdelning för oss själva, 20 gäster och 3 flaskor pinot grigio så var det perfect! Där fick jag surflektioner i present, så nu ska jag äntligen bli surfproffs! Natten fortsattes på Hipe Club efter mycket fix och trix, involverande mig, en tuta och pojkskvaller.

Allt slutade med fruktsallad i sängen och 55 facebook gratulationer, inkluderande folk jag aldrig träffat. Dagen och kvällen var en av de bästa och det var allt tack vare vänner. Tack för att ni gjorde min dag wonderful, ni gör mig lycklig! <3

She lives in a fairy tale
Somewhere too far for us to find
Forgotten the taste and smell
Of the world that she's left behind

Paramore, Placebo, Jimmy Eat World, de var dem som fick mig att låna
pengar och ge mig in i festivalandan igen.
Tillsammans med Faith No More, Janes Addiction, HIM, AFI, Taking Back
Sunday, All Time Low och Anti-Flag,
så tycker jag att de lyckades med en ganska så perfekt Lineup.

Dagen började med att jag vandrade upp till shoppingkorsningen i
området och köpte mig de billigaste solglasögonen som fanns,
och så en vattenspruta. Den kom att senare bli döpt till Laika
(Spruta, Spurt, Skurt, Sputnik, Rymden, Laika).
Tristan överlämnade dammsugarn som han tagit till gisslan,
och körde mig sen hem till pannkaksfrukost i Northbridge.
Det var utan tvekan den bästa frukosten jag haft här,
med kaneläpple, banan, glass, pannkakor och så öl vid sidan av.
Inte visste jag att det var fler än jag som hade både kanel och frukt
på pannkakorna! 

Redan på väg till festivalområdet börjar jag studsa fram. Festival är
verkligen lycka helt igenom, även om tempraturen stiger över 39°
och flickor svimmar framför en. Jag hade ju min vattenspruta!
Allt var som det skulle: underbara människor, oväntade möten,
borttappade vänner, kass mottagning och att stå längst fram själv
och sjunga(jaja, skrika) så högt man kan. Efter bussresan hem
kröp jag ner under sängen med tjutande öron och somnade
solbränd och salig.

 

 

 

 

 

 

Bilder från Therese.

 

En tisdagmorgon skuttade jag ner för trappan, och ut i sensommarsolen. Putsat skorna lite extra och väljer att Jamie T blir starten nu. Vid övergångsstället har soporna i korgen ruttnat av värmen och konstigt nog tänker jag att "det här ska jag komma ihåg" när lukten blåser förbi mig.

She bounce off walls, through doors, she tends to be
Everything I want to be and everything less

You're leaving alone but you came together
Who made the sun turn stormy wheather?

Håret bakom örat, räta på ryggen och så börjas det igen!

---

Japp, skolan är back on! Men egentligen handlar det här inte alls om skolan, utan om mitt andra liv, det som barista/servitris (beroende på vad gröna pärmen säger).
The Beaufort Street Merchant är en litet privat brasserie som ligger i slutet av den mysiga cafe/restaurang/blom/shopping gatan. På morgonen kommer folk in för Shelleys frukost (frukostkocken), såndär med ägg, korv, bönor och annat stort. Och så mina Take Away kaffe såklart! Efter tolv byts frukostmenyn mot lunchmenyn, och folk varvar lunch med fika. På kvällen är det mysmiddag eller predrinks och det blir mer alkohol än kaffe. Så för det mesta gör jag kaffe, serverar, blandar lite drinkar, äter gratis mat och lipar åt min manager bakom ryggen. Det är ett mysigt ställe, och när vi tröttnar så tar vi de bästa ut merchantgänget och beslagtar andra venyer. Jag gillar det!


Om ni har vägarna förbi så bjuder jag på en kaffe.

Vi kom hit, sa hej på engelska, blinkade bort Sverigesaknad och började vandra upp-och-ner med huvudet. Nu har Australienlivet varat i ett helt år och hem är en blandning av nått långt bort och en andrahands lägenhet i Highgate. Men nu är det inte Australienliv längre, utan bara vardagsliv för en filmstudent utan godnatt-tider (fast jag brukar ofta dra mig själv till sängen innan 12 i alla fall, sådär som Pippi). 2009 är kanske prologen till min bok, signaturmelodin eller bara en oviktig scen i min självbiografiska film. Hursom, så är detta 2009 i ett blogginlägg:

 

Februari, Några centimeter längre..

..bort från Sverige och så några i ryggraden,

Det började med allt. Tonårsfötter i en ny världsdel med sparade Konsumpengar och csnlån för att vara själv för första gången. I tre dagar hade vi boendeångest, medans vi bodde på vandrarhem där backpackers fläktade bort fisar och hade trekanter. Det var att klara sig utan Å, Ä, Ö och be folk upprepa tio gånger om i varje mening, speciellt på telefon. På Walcott Street hittade vi vårt paradis med högt tak, färgade väggar och mönstrade fönster, det var då livet började.

 

 

 

 

Mars, Nybörjarlycka

Kanske var det sommarsolen, äventyrspirret eller friheten som gjorde det, men allting började med total lycka. Marginalklottret blev till storyboards, och danskoreografi till redigering. Robin prydde vår lägenhet med grattisnotiser på min 19-årsdag, och tre glada personer ropade Suprise! bakom köksbordet. I Sverigesamlingen hittades Karin och Sara, milstolparna till en lyckad första termin. Med dem blev det spelkvällar, vinkvällar och utekvällar, mest när man egentligen skulle plugga.

Det var däremot inte lycka för alla, och för dem blev Australien endast en månad i resedagboken.

 

 

 

 

April, Med en mopp i vänstertrafik

Äventyrsevent här och där, och så köra på fel sida av vägen. Jag hade skoskav efter en danshoppig festival med Sanna, brännblåsor efter sommarsol på Perth Zoo med Kristy och skavsår på rumpan efter cykling på Rottnest Island med Robin. På en skurmopp åkte jag som påskkärring till bakgården på York St, där jag hittade en manlig påskkärring i för kort kjol. Vi började vår historia genom att hemligt hålla varandra i handen i skuggan av en tysk expressionistisk film längst bak i föreläsningssalen, sådär oskyldigt ni vet…

 

 

 

 

 

 

Maj, Filmmys lite överallt

I Maj började sommaren ta slut, och jag kunde lysa i mörkret. Samma kväll var Robin en tv, och det blev mycket filmmys sådär i regnet (med extra extra kläder såklart, eftersom vår lägenhet var en imitation av Nordpolen). Fast det var ju inte bara filmmys framför tvn, utan både bakom och framför kameran när jag både gjorde och var med i mina första filmer.

 

 

 

 

 

Juni, Mittemellan början och slut

Mikaela blev med jobb, och så påbörjades karriären inom hospitality. Bartender, barista och servitris kan låta så fancy, men det är mest som allt annat. Sen blir det ju alltid lite extra kul när man kan ha iskrig bakom baren, dricka alkohol i smyg och dansa till mespop. Skolan slutade, vi flyttade och firade med tårta, eller nja, Robin flyttade och jag drog till Sydney för att kunna vara med i 10 000 meters klubben. Sen blev det lite för många farväl: Karin, Sara, Takin, Mia och alla gamla svenskar, människor som fick Perth att kännas väldigt tomt ett tag.

 

 

 

 

 

Juli, För att inte tänka

Det mesta var för att glömma bort saknaden, så jag skapade mig min egen familj och fyllde varje sekund med att inte tänka. Därför hängde vi på IKEA, fixade i lägenheten, var i Hillarys, och på AQUA. Men det blev ändå många minuter av Sverigesamtal hit och dit, men sen så blev vi ju fler igen. Therese ramlade ner och tog med måtta över rollen som 20 gamla svenskar. Och så började skolan igen.

 

 

 

 

 

Augusti, Livet ur alla filmvinklar

Kreativitetbruset sprätte i fingrarna och det blev mycket film och foto, lite varstans faktiskt. Det var att gå barfota i en skitig trappa vid centralstationen, att klättra upp i ett träd för att filma en främlings gunga, dansa i knästrumpor på en parkeringsplats och att åka bort till ingenstans. Samtidigt blev det lite för mycket vardag i livet, när dagarna smakade likadant varje kväll. Jag blev uttråkad och trött på migsjälv, tur var väl att det var slut på ensamtid.

 

 

 

September, Mikaela och Robin + 1

Från och med September var vår lägenhet mer eller mindre full, och jag fick hålla mig till den högra delen av sängen. Fast inte på ett sånt där romantiskt sätt, utan genom att smyga tyst upp på morgonen för att inte väcka, ha alla kläder på och inte öppna munnen innan jag borstat tänderna. Det började med KonsumJoel och jag skulle äntligen få visa runt i min favoritstad. Tyvärr så kidnappade skolan och jobbet mig så mycket att det inte blev så mycket mer än att klappa kängurur och Beaufort Street.

 

 

 

 

Oktober, Roadkill

Lite sådär mellan månaderna hade vi det stora Roadkill äventyret. 127mil upp och 127mil ner inkluderar koalor, grottor, pinnacles, spökstäder, hostelkvällar, creeks och delfiner. Där var vardagen borta och istället en blandning av lycka och höga bensinpriser.

 

 

 

 

 

 

November,  När för mycket inte är okej

Där var mycket sista inlämningar och utställningar. Till slut var tiden helt borta, och jag inte ens kunde knyta skosnörerna längre, då var det nog. Jag sa upp mig från båda mina jobb, och nästa förmiddag var jag på arbetsintervju på favorit cafét. Ett jobb är lagom. Joel byttes ut emot Hanna, och så började jag mitt sommarlov.

 

December, Frihet

Utan kraven blev det mycket inget-speciellt saker gjorda. Dagens aktivitet kunde vara en tidig storfrukost på en restaurang, eller en öl i solnedgången vid Coven. Sen var det ju Perthsommar, vilket innebär strand, och tillslut var jag inte lika blåvit som vanligt. Det blev också mycket utebio, vilket för mig blev sommarens nummer ett. Sådär lagom till jul flyttade Hanna ut och familjen kom hit med kärlek och Svergiepaket.

 

 

 

Januari,

När Perth inte var tillräckligt längre åkte vi alla fem (mamma, pappa, syster, mormor och jag) längs sydvästkusten. Visst var det kul att se en massa nya grejer, men bäst av allt var att bara vara vi igen. Familjen. När de lämnade mig med en gråtnatt var det skönt att Mia kom hit och livade upp stämningen igen.

 

 

Året har varit en blandning mellan sommarkänslor och söndagsångest, och nu när det bara är vi känns det faktiskt lite tomt. Men när jag sitter på balkongen med morgonteet vet jag att Perth är bättre än någonsin. Det har varit ett underbart år, och det finns inget att ångra. Jag exalterad för det nya och tror att det blir minst lika bra.

Tack alla ni som kom hit och hälsade på: Joel, Hanna, mamma, pappa, syster, mormor, Sara och Mia.

Australia day skulle ju vara större än nyår här. Allt stängt, grymma fyverkerier och mycket fest, så vi försökte vi med. Picknick i Kings Park där man kan se ut över norra och södra perth, och så floden däremellan. Med kycklingsallad, smält choklad och vodka/limesaft på picknick-filten, klarade vi av 7h i värmen. Som mest var vi 9,5 svenskar som försökte smälta in i australienmassan. Jag vet inte riktigt hur bra det gick dock när vi spelade Uno och sjöng på Du gamla, Du fria. Hursom, så var det en bra dag!

 

 

 

Pictures from Mia!

Flygplatser har alltid varit en plats för förväntningar och äventyr. Där man är ovetande men samtidigt helt upprymd över just den känslan. Men det börjar ändras, flygplatser blir mer och mer en plats för farväl och klump-i-magen-känslor. Någonstans där man sitter på en bänk och väntar tills flyget lyfter med mascaradroppar under solglasögonen, och sen sakta går ut och vet att man är ännu lite mer ensam. Nej, fy för flygplatser.

Min familj flydde landet imorse mot kyla, mörker och hem efter ett besök på en månad. Det är underligt hur man inte riktigt vet vad man saknat tills man upplever det. Att ha mamma, pappa, syster och mormor här var att ha en del av Sverige och hemma i handen, i Australien. Om de skulle stanna så tror jag att de skulle göra Perth komplett för mig, men istället har de förstärkt viljan att komma hem igen. Förhoppningsvis tar det inte allt för lång tid.

Under månaden försökte vi utforska Australien så mycket som möjligt, med små glimtar av det bästa av Australien, Perth och mig. Bäst var nog ändå en vecka i en silvrig automatbil men lösa planer och en sydvästkust.

Måndagen började med att lämna landet i Bunbury i sällskap av plaskande däggdjur, fast bara för några kilometer förstås. Delfiner som surfade på vågor, jagade båtar och snodde skjuts när de kunde. Därifrån in i skogen, Tuart Forest National Park, som var full med färgglada spindlar som gjorde nät mellan alla de 500år gamla träden. Några av spindlarna hamnade såklart i håret istället. Sedan vandrade vi på den längsta träpiren söder om ekvatorn, 2km av Busselton Jetty.

 

 

 

 

På Tisdagen blev jag och pappa plaskande däggdjur med lufttank och fenor i Dunsborough. Vi simmade runt i det 25m höga Swan Wreck och kikade på blåsfiskar och sjöstjärnor, tryckutjämnade och flöt upp till ytan helt i onödan. Vid socker-limpa-stenen (Sugar Loaf Rock) klättrade vi runt i flipflop och doppade fötterna, för att sen simma runt igen lite längre bort.

 

 

 

Vi var vin, öl och chokladfantaster på onsdagen då vi besökte vingården Vasse Felix, bryggeriet Bootleg Brewery och chokladfabriken Margaret River Chocolate Company.

 

 

 

I Margaret River finns också Cape Leeuwin-Naturaliste National Park med de tre grottorna Mammoth Cave, Lake Cave och Jewel Cave, som vi besökte på torsdagen. Vi klättrade i ca.1500 trappor och skrämde livet ur varandra, eller det var mest bara Alexandra.

 

 

 

 

På väg till Denmark kikade vi igenom Walpole-Nornalup National Park med Tingle Trees och promenader över de 40m höga träden. I William Bay National Park badade vi i The Green Pool där vi på uppdrag simmade över till klipporn och satt under vågorna som mest såg ut som vit grädde.

 

 

 

 

 

Lördagen blev sista dagen, och pappas födelsedag. Så vi började med crossianter från bageriet och fortsatte med äppelpaj och morotskaka. I Albany gick vi i den stora staden där varje korsning hade en egen gatumusikant, helst i åldern under 14. Vi köpte födelsedagsljus och på stranden blåste vinden ut dem innan de ens var tända. Resten av dagen firade pappa genom att åka bil de 40milen tillbaka till Perth, och när vi stannade utan för 156 Lincoln Street kändes det som att vi precis börjat vår road trip. Mamma säger att "att skiljas är att mötas". Jag är inte riktigt säker på om jag förstår, men mötas vill jag i alla fall.

 

Jag saknar er redan mamma, pappa, syster och mormor.

I Perth är det varmt, det kan både vara väldigt bra och väldigt farligt.. Farligt med tanke på att jag och hanna har försökt leva i exil från beröring på grund av våra knallröda, blåsiga kroppar. Nu är vi däremot ormar som ömsar skin. Ja mamma, jag aktar mig för hudcancer, men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Det bra är att det är varmt, vilket betyder att man kan vara ute nästan när som. Så här i Perth finns det ett antal utebiografer att browsa emellan. Vi valde den i Kings Park. Den låg inte direkt i den delen av parken vi hade tänkt, vilket resulterade i en mils promenad. Men det var det värt !

 

 

 

 

 

Jag och Hanna dissade stranden och impulsåkte till John Forest National Park. Efter att ha åkt emot öst, väst, norr och sen runt runt (och blivit omkörd av en cyklist), kom vi fram. Vi tittade på ett uttorkat vattenfall, bristen av kängrur, ett obefintligt tågspår och ropade högt i en tunnel. På vägen tillbaka, i stress och utan vatten, började vi hallucinera om ormar i buskar och blev nästan inlåsta i parken. Men Pandan kom till räddning och vi gasade oss ut innan det var för sent.

 

 

Igår ramlade jag och Robin in på universitet för lite småplock, och visade runt Hanna på I See You (ECU), förhoppningsvis sista gången det här året för mig. Hannas kommentar: Fin.
Jag och Robin hoppade glatt runt för betygen vi hämtade, HD i handen (och några andra mindre stolta betyg för mig, men sånt behöver man varken hoppa för eller nämna). Sådana mönsterelever vi är. Vi kollade också på terminens filmer, skrattade, grät och skrattade lite till. Och nu när vi äntligen skaffat ett riktigt bredband kan jag ju dela med mig lite.

Så, det här är andra video logen vi gjorde i Screen Evolution kursen. Här filmar man sig själv, mixar koreograferat och planerat med live och improvisation, och dansar förstås!

Om jag kunde skulle jag komprimera ner dig till en presentask som jag kunde ha i fickan, hela tiden. Då skulle jag kunna vara säker på att jag inte tappar bort dig när vi går hand i hand.
Jag älskar dig, och det får helt enkelt räcka idag och många fler.
(Vår Bok, 01/01/09)

En del av mitt verkliga liv i Sverige har ramlat ner till Australien, min HunnieBunnie, också känd som Hanna Stawbom. Tio månader senare och jag vill fortfarande tro att vi sitter ihop så som vi gjorde förut. Vi får väl se. Men det känns bra att ha någon som kan komma in på insidan igen, även om man ibland tror att det inte alls behövs. Med Hanna här nu så tror jag att mitt sommarlov kommer bli ännu bättre än vad framtiden säger!

 

För det enda jag vill ge dig är migsjälv, och det enda jag vill ha är du.

Nätstrumpbyxor på fel del av kroppen, en lowrider, att kolla på film mellan en tjejs ben, en dream machine, en lärare vinglandes runt med en Corona i handen, heliumballonger och nakna vikingar. Vad finns det inte att älska med arty-arty tillställningar med personer i alla möjliga färger?

Vi hade vår avslutningsutställning ikväll för kursen Screen Evolution. En kurs där du får bättre betyg ju mer du flummar och läraren är på riktigt galen. Det blev en alldeles perfekt kväll där jag inledde allt med filmprojektion på Henriks ansikte, som gick okej. Blandningen att ha människor som kommer dit för att stötta dig, inspereras av personers oändliga fantasi och att var totalt omgiven av film, gav mig en adrenalinkick att vara för en vecka. Man märker att vissa vill försvinna därifrån i samma stund som de kommer in, medans andra kan stanna förevigt. Jag är definitivt den sista och i slutet av utställningen hade jag varit med i en musikvideo, lekt bagare, ritat paraplyn med hål i, samt skaffat mig ett filmteam och hemmafru.

Nu gäller det bara att hålla i allt i 3 månader.

Efter lite latte med mina baristapojkar är kreativitetsbubblet tillbaka och planerna är storslagna.
Det handlar inte om rädda-världen-planer eller ännu en kortfilm. Det handlar snarare om att sova med fönstret öppet för att känna nattluften och inspireras av grannarnas ständiga festande. Jag ska tvätta min spegel så att jag kan hålla mitt hår i styr. Byta lakan oftare, för den där känslan av nyduschad kropp emot nytvättade lakan är så underbar. Men inte allt för ofta förstås, det måste ju fortfarande vara speciellt.

Varje vecka ska tillägnas ett nytt café med hopp om bra kaffe och mysstämning. Där ska jag fylla en till svart bok med ord, och så ska jag lämna en liten hemlighet på en skrynklig servett. Kanske på svenska till och med. Jag ska simma, sola och köpa strumpor utan hål. Swanbourne borde definitivt provas. Random skivor från Planet, för det är musiken som inspirerar och ger allting lite mer själ. Därför ska jag fylla mig med hes livemusik från någon sunkig källare, och passionerat trippa på tårna framför en spegel.

Äventyren är också med på hörnet av pappret, de där små äventyren. Klipporna vi ska falla ifrån, nöjesfältet med g-krafterna och hoppa rakt ut i luften igen med fötterna i ett snöre. Och givetvis är det dags att tappa bort tiden igen. Byta ut morgonteet på balkongen till eftermiddagsöl och midnattsvin, för att till slut blanda ihop allt och börja dagen med champagne medans grannarna plockar upp tomburkarna på utegården.

Det handlar om att inte bry sig längre, för i slutet är ett öppet fönster och en ren spegel bättre än ett namn i sluttexterna eller en bortgiven arm till något du inte tror på.
Vi ses i nattluften med musik i hjärtat och skummad mjölk på nästippen.

Och sen ska jag ju köpa en filmkamera och dokumentera allt ur ett nybörjasperspektiv såklart!

På golvet med nybakat fruktbröd från hörnbageriet, en sommardrink, solvind genom fönstret, en nynnade Lykke Li, saltvattenfyllda ögon och så ett jättestort Sverigepaket! I det finns tillräckligt med kärlek ända tills Bodin Svensson kommer på besök.

Konsumpåsen, festivalsjalen, Allram Eeast, Gott&Blandat, raggsockorna, inspirationsböcker, 15 låtar om Stockholm, massa filmer & regnkappan (!). Men bäst av allt orden från moster, mormor, mamma, pappa och syster.

 

Tjena Mickpick!

Juste jag ska säga chokoladeboll. men jag kände för att skriva Mickpick. Men i alla fall.

(Syster)

 

Det är helt underbart läskigt hur jag tycker att hon blir mer och mer som mig. Fast som en aningens lite bättre mig, som dessutom spelar fotboll!

 

 

I resign into Silence

Det var vad han sa.