.

Tillbaka ifrån Kina och vardagen kunde inte vara tråkigare. Jag fick lite panikångest, tog mina sista sparpengar och sa till mina vänner att hämta mig på flygplatsen i Melbourne.

 

Melbourne var allt jag ville att det skulle vara om inte mer. ”Varför åker du till Melbourne nu, det är ju iskallt?” Men jag tror riktigt höst var bland det bästa staden kunde ge mig.

 

Tisdag 22 Juni, Trillingar och en snarkande dam

På flygplatsen ville de att ja skulle fylla i utvärderingspapper, men jag skakade bara på huvudet. Tillslut kom killen fram till mig och suktade mig med godis, så jag gjorde det. Inte för godiset förstås, utan för att han var söt. Han tog rast och så pratade vi om film, konst och universitet i Perth. Jag satt mig på ett flyg till Melbourne och han gick tillbaka och jobbade.

 

På flyget hamnade jag bakom tre skrikiga trillar på tre år. Det kunde inte bli värre. När de tre timmar senare äntligen höll tyst somnade tanten bredvid mig, och snarkade högljutt, vilket så småningom fick trillingarna att tjuta igen. Helt klart den värsta flygresan någonsin.

 

Dan hämtade mig och körde till 165 Palmerston Road, Carlton, Simons hus där jag skulle placera mig själv de främsta nätterna. Simon satt på en barhörna och glömde helt bort tiden efter ett antal öl, så vi väntade i Dans bil på att bli insläppta. ”Tack för skjutsen” och dags för Dan att åka hem en tisdagsnatt klockan ett, men eftersom bilbatteriet var 6år gammalt så tog det ännu två timmar innan han lyckades komma i säng.

 

Onsdag 23 Juni, Stadsutforskning och svensk bio

Efter Kina-inspiration började jag med stadens China Town på Little Bourke St. Gatan ledde vidare till St Patricks Cathedral där jag spenderade allt för mycket fotominne och minuter. Efter kafferast med italiensk service och Dan, min egna regerings advokat, vandrade jag ner till Fitzroy Gardens.

 

 

Det var lycka när jag frös om nästippen och tittade på när de färgade höstlöven singlade ner från träden. Jag andades extra mycket bara för att få se vinter-andedräkten blåsa vidare, och känna hur den mjuka jorden luktade likadant som en höstdag i Ängsvägens trädgård.

 

 

Rialto Towers tog en högt, högt upp, medans Southern Cross Station imponerade mig med den snyggaste stationen någonsin, och så fanns det ju en cool strumpbyx-shop där också.

 

 

Efter Simons jobb tog han mig för mer kaffe i Centre Places gränden, och jag förstod att i Melbourne har man inte äckligt kaffe. I gränden kände jag mig som en häxa på trollstavsjakt i Diagon Alley. Caféerna var minimalt små, med underliga människor i, och så en gitarrist på en pall sjungandes ”is this a lasting treasure or just a moment's pleasure”.

 

 

På Federation Square chillade vi i strandstolar och förundrades av något som var en blandning av måne och sol, fast extra orange. För att få in lite Sverige i det hela såg vi Män som hatar kvinnor på en av biosalongerna, och svensk film var faktiskt helt okej för ett tag. Ljudet av en spårvagn tog oss hem, och jag somnade lyckligt på en madrass framför ett värmeelement i ett vardagsrum.

 

 

Torsdag 24 Juni, Vykortsskrivning i en botanisk trädgård, och så lite Tim Burton

Från Flinders Street Station tog jag en morgon promenad längs Yarra River och upp i the Royal Botanic Garden. Det fanns en liten stuga där tre gamla män hade ett möte, vid sjön köpte jag fina vykort och på toppen åt jag en hembakad muffin och klottrade ner några kärleksord.

 

 

Av en slump hamnade jag vid ett krigsmonument, där jag fick fota turister och stod på helig mark. Därifrån kunde man se Eureka, stadens högsta byggnad. Trött på att gå år ett håll vände jag och följde floden åt andra hållet, längs Southbank. Det fanns minst sex stycken broar över, där det egentligen bara behövdes en.

 

 

Jag valde förståss den coolaste och hamnade till slut på the Australian Centre for the Moving Image. Där värmde jag upp med historiska filmklipp innan vi intog Tim Burton the Exhibition. Jag tog på Alice i underlandets klänning, funderade på att köpa blyertsteckningar och kom på att Edward Scissorhands soundtrack är underbart.

 

 

På en restaurang mötte jag Dan, Steph och Nabila (mitt Kinagäng) för kinesiska dumplings och uppdatering. Nabila körde oss vidare till en bar mitt ute i ingenstans där det blev hetsiga diskussioner om film, och allra helst Avatar. Det var underbart att få uppleva en del av Kina igen.

 

 

Fredag 25 Juni, Mitt drömliv på en dag

Jag hittade min favoritgata Brunswick St. Frukost i ett caféhörn med crossiant och mer kaffe. På övervåningen uppdaterade jag mig genom facebook, och förklarade för folk att jag rymt till Melbourne för ett slag.

 

Gatan är en blandning av underbara caféer, skuggiga barer och individuella design affärer. Det slutade med att jag hade en fransk mössa på huvudet, ett par prickiga strumpbyxor och så några extra långa länkar runt halsen.

 

Jag kände mig extra fin och tyckte att jag kunde promenera till vårt middagsmöte på Victoria Street. Svårare än lätt när Victoria Street blev Victoria Arcade och sen Victoria Street igen. Det slutade med att jag tog en spårvagn och dök upp en halvtimme sent, halvblöt under mitt prickiga paraply. Här blev det vietnamesiskt och så bra att vi var där två gånger samma kväll (eller så blev vi tvungna att gå tillbaka för att Monica glömt plånboken).

 

 

På Cherry såg vi Thieves och tre andra band spela, varav ett lät som Deftones och fick mig att försvinna mentalt för ett tag. Igenom några gränder och vi hittade till Cherry’s motsats Madame Brussles där man satt i en trädgård. Hoppkrupna på en bänk under rosa filtar drack vi drinkar ur en kanna, och blev serverade av tennisspelare. Favorit !

 

 

Lördag 26 Juni, Rundtur av Melbourne-borna

Denna dag tog Melbourne-borna mig på utflykt och rundtur. Det börjades med St Kilda där jag hittade ett imitations Luna Park, som inte alls var lika snyggt som det i Sydney. Efter frukt- och valnötstoast op-shoppade vi, och jag hittade en slips som nu är mitt regelbundna bälte.

 

 

 

Efter en rundtur på city-spårvagnen och regnpromenad i Flagstaff Gardens träffade vi Nabila på Hopetoun Tea Rooms. Där drack vi ört-, blom- och chokladte, och Dan suktade mig med min livstidsgodaste choklad- och passionsfrukttårta.

 

 

Trötta på te övergick vi till varmt rödvin på Sister Bella. Dan och Nabila hade en fototävling där jag var domare och ett hål var objektet. Dan vann förståss.

 

 

Vi gick igenom gränd efter gränd, och genom några barer också för den delen, innan vi kom fram till Chi Lounge där jag träffade nya vänner. Alex, som firade sin födelsedag tre månader försent, tog oss sedan vidare till Euro Trash. Där kunde man dansa på alla tre våningar, och i trappan där det också fanns några minibarer och sittkuddar. Även om stället såg väldigt coolt ut, med leksaksutställningar i hörnen, så var musiken skit och vi tuffade hem.

 

 

Söndag 27 Juni, Marknad och Biblioteksbesök

Söndag är väl marknadsdag, så Simon och jag söndagspromenerade till Queen Victoria Market där vi blev vilse bland tofflor, champinjoner och plastgräsmattor för hundar. Jag hittade min favoritplats bland rosa lakan och glitter, och sen så köpte jag ett ur på kedja.

 

 

På Victoria State Library myste jag bland böcker och lukten av gammalt pappers. Där fanns också gratis internet, vilket givetvis förlängde mitt besök.

 

Jag träffade upp Dans vänner på ett bowlinghak där man fick spela så länge man drack alkohol. Bra villkor tyckte vi, med undrade samtidigt varför alla plötsligt var så dåliga. Alex tog mig till Section8 där jag drack Guinness och tyckte att Melbourne helt klart hade de bästa ställena på jorden.

 

 

Strax före tolv kom Dan och fick mig att löpa till bussen. Så snabbt att jag trodde att jag aldrig mer skulle behöva springa. Men hem kom jag i alla fall i tid.

 

Måndag 28 Juni, Sandstrand och beach boxes

I Brighton skulle den finaste stranden finnas, men inget kan någonsin slå Perthklass på stränder. Å andra sidan hade de färgglada strandskjul på rad. Något som gjorde mig lycklig och fotoglad, enda tills min batteri dog. Då tågade jag tillbaka till innerstaden och mötte upp Simon och hans vänner för avskedsöl på en irländsk pub.

 

 

Kvällen blev till natt och jag hamnade på soffan med en fransman som berättade sådana enastående historier att jag blev tvungen att anteckna och frågade om jag fick lov att göra en film av hans liv. Sen såg jag honom aldrig mer.

 

Tisdag 29 Juni, Avsked till en drömstad

Utan att alls vilja gick jag igenom staden en sista gång, köpte kaffe i trollkarlsgränden och kikade in i den där vintage affären igen. Vi tog en sista fika på den italienska restaurangen. Jag bestämde mig för att strunta i spårvagnen och gick hela vägen hem till Carlton med fler än en tår i ögat.

 

Vi avslutade med italiensk middag på Lygon St, en bit av Italien. Trots att vi var proppmätta så drack vi kaffe och åt kex. Steph gav mig en avskedspresent inslagen i en påse med klädnypa, något servitören tyckte var oerhört underhållande. Ett fint halsband, helt i min stil. Tack Steph.

 

Hela Kinagänget körde mig till flygplatsen, och Steph hade bakat farväl-kakor till mig. På flygplatsen provade vi alla Body Shops produkter och hade café-politiks-diskussioner, som givetvis ledde till religion. Efter att de alla tre stått och vinkat och skrikit ”Bye MK!” över hela flygplatsen befann jag mig än en gång själv på flygplanet på väg tillbaka till lilla Perth.

 

Tack Melbourne för att du visade mig vad en drömstad kan vara.

Melbourne bilder !

Fredag 4 Juni, Ut ur Kina, typ

Ut ur självaste Kina till Hong Kong, som ändå tillhör Kina men inte är Kina utan Hong Kong (jag vet, man vill dö av förvirring, jäkla gamla brittiska koloni). Dö ville man också göra när vårt flyg blev mer än en timma försenat på grund av kö till att lyfta. Kö? Jo, rusningstrafik på flygplatsen, tur att jag sov mestadels ändå.

 

Från flygplatsen åkte vi igenom ett gammal till ett nytt Hong Kong, och över världens längsta hängbro med tåg- och biltrafik, Tsing Ma Bridge. Husen, eller ja skyskraporna, var målade i alla möjlig färger. Min favorit var givetvis de gröna, och de rosa låg längst ner på listan.

 

 

På hotellet tog jag och Alexa en tupplur innan det var dags att prova Hong Kongs version av Peking Duck. Säkert inte tillåtet att sägas, men för mig smakade det likadant, lika gott förståss!

 

 

Vila och mat gav mig energi, och medans alla andra åkte hem för att sova utforskade Aden och jag an nattliga sida av Kowloon. Vi hittade de smalaste gränderna med de mysigaste restaurangerna. Mitt i staden hittade vi ett vattenland, Tai Chi träning och en öppen djurpark. Konstiga kontraster blev det när folket badade mellan skyskraporna, och svanarna var förgrunden till en stadssiluett. Men Kina är ju helt och hållet kontraster. Av en slump såg vi Hong Kongs ljusshow A Symphony of Lights, något vi egentligen inte skulle se förrän imorgon. Vi övergick istället till nattlig shopping, och spenderade några timmar inne på H&M, det var allt för längesen. Det avslutades med John Mayer sång inne på ett hotellrum, och än en gång lyckades vi glömma bort att sova.

 

 

Lördag 5 Juni, Uppe på ett berg och mitt ute i vattnet

Vi kände oss extra snygga en såndär lördagsmorgon i Hong Kong och körde på close-up foton hela morgonen. Ett gammalt tåg tog oss upp till Victoria Peak, men innan vi var uppe var vi tvungna att besegra ett okänt kinesiskt monster. En ENORM insekt. Och nu menar jag inte enorm som i att ”hej, jag är en tjej och tycker att en liten mini-spindel är läskigt stor” utan riktigt stor. Nästan så att jag trodde vi blev överfallna av en biblisk katastrof.

 

 

På toppen kikade vi på utsikten, jag smygfotade min roomie som förälskat sig i en business-student och så hittade jag äntligen lite turistiga vykort. Jag och Alexa bestämde oss för att smita iväg lite tidigare, för glasskiosken lite längre bort skrek våra namn, faktiskt. Där åt jag den godaste glassen i mitt liv: kokosnöt i en nybakad våffla. Värt.

 

 

Från toppen dalade vi ner till botten och i mitten av Aberdeen Fishing Village hoppade mina vänner på en båt och lämnade mig i land med flickorna vars enda samtalsämne var sex. Men det var okej, och Alf kom till min räddning, kameran alltså. Sampanen hade färgglatt tak, runda rislampor och en glad styrman, alldeles perfekt för en tur på sjön, eller vad man nu ska kalla det lilla vattnet.

 

 

 

Vi stannade utanför Jumbo Floating Restaurant, vilket var en restaurang-båt, därute mitt i vattnet. De serverade inte bara mat utan gav en möjlighet att vara både kock, kung eller drottning. Jag gick givetvis för det första.

 

 

På eftermiddagen svalkade vi av oss Kina-solen i Repulse Bay, en av de mest kända stränderna i Hong Kong. Det var en underlig känsla att flyta som en sjöstjärna i vattnet och titta på skyskrapor samtidigt. När de pinnsmala flickorna hade försvunnit från flotten bildade vi ett plattforms gäng. Inte oerhört produktiva dock, vi somnade allihopa. Tillbaka på stranden var alla märkliga på sina egna sätt, någon som en älg och någon annan som en krabba, och då togs våra strandbilder.

 

 

Alexa och jag såg plötsligt likadana ut med tjusiga strumpbyxor, alldeles för mycket svart och så en touch av grönt, så som vi båda gillar det. Ovanpå en dubbelbuss, utan tak, åkte vi till en nattmarknad där vi virrade runt helt utan karta. Vi valde en restaurang med god kantonesisk mat och köpte drinkar på 7 Eleven. Vid hamnen upplevde vi ljusshowen på riktigt innan det var dags att försvinna igen. På väg tillbaka fastnade vi i stånden och köpte billiga smycken, och plötsligt var vi vilse. Alla skyllde på Alexa, men så hittade jag fotmassageaffären igen och tillslut var vi på väg till Hong Kongs uteliv.

 

 

Vi vandrade upp och ner på en gata av barer och klubbar och förstod snabbt att gå ut i Hong Kong är exklusivt. Det behövdes kanske inte högklackat och kostym, men helst 300kr eller mer för att komma in. Så vi hamnade på ett litet hak som blandade salsa och gamla hits, och gav flickorna gratis drinkar fram till 01. Diplomatgänget stannade och tog säkerligen upp hela stället, om inte mer än så. Vi hade osagda danstävlingar där jag och Aden var ständigt utklassande, men sen så sa jag ju att amerikaner inte kan dansa.

 

 

När luften var helt slut tog jag och James Menyah-Artivor (Namibia) en promenad bland glada och salongsberusade människor. Han retade mig för att jag lät överdrivet aussie, och jag knuffade honom och sa att omyndiga pojkar inte hade någon talan. När vi kom tillbaka hade de flesta ur gruppen åkt hem, men vi och några andra vandrade vidare och hamnade på en vattenpipa-bar med rap-musik, helt i min stil…

 

Söndag 6 Juni, Ett sorgligt adjö på sjön

Vi tog vår allra första sovmorgon, den sista dagen. Eftersom nästan hela dagen var fri för egna upptäckter så spenderades det mesta av den på staden. Efter att ha lyckats få ur en kines vilken buss som gick till färjan, försvann jag och Alexa ifrån gruppen. Vi färjade över till Hong Kong ön och fastnade på en sjöutsikts-restaurang hungriga efter frukost. Det börjades med flashiga cocktails, sådär strax efter tolv, och vi skrev våra vykort samtidigt som vi kikade ner på staden och båttrafiken.

 

 

På shoppingjakt köpte vi fina sjalar och suktade efter dyra designsmycken. Vi hamnade inne på en marknad och båda slogs av tanken att vi inte ville åka hem. Men tiden gick för fort, och så var vi på färjan över vattnet igen.

 

Framför spegeln gjorde vi oss sista-kvällen-fina och såg till att vi hade olika kläder på oss. Stunden förevigades med en photo booth shoot där vi lekte med glasögonen Alexa hittat under sängen. Middag och farväl togs på Buhinia Harbour Dinner Cruise, en annan restaurang-båt, men inte flytandes utan åkandes. En enorm middagsbuffé med tre bord av efterrätter och en kareokesjungandes asiat. Jag var lycklig, tjock och lite känslosam. Ute på deck togs alla ”du&jag” bilder, när alla ville komma ihåg alla, och facebook-namn byttes ut. Jag hamnade bredvid Paul Kelly (Virginia, USA) och planerade att pool-näcka i natten, och plötsligt var båten i hamn igen.

 

 

Ingen kände för att gå ut den sista kvällen, så vi berättade historier vid hotellets utomhuspool och helt plötsligt insåg jag att vår grupp delats upp i småpar här och där. Gulligt men sorgligt. När vi blev trötta hade vi en koja under våra täcken och lyssnade på musik som gjorde oss alla lagom sentimentala. Den natten stod mitt och Alexas hotellrum tomt.

 

Måndag 7 Juni, Att flyga vidare

Eftersom mitt och Adens flyg gick först var vi ensamma vid den sista frukostbuffén, men ingen av oss var vidare hungriga ändå. På flygplatsen kände jag mig sådär likgiltig och kröp ihop på en bänk med mina raggsockor och varm choklad. För första gången lyckades jag använda internet på riktigt, och det gjorde mig lycklig att jag välkomnades med en skype-konversation där jag och Aden lyckligt vinkade till Dan.

 

Säga hejdå är aldrig en lycka och det var på något sätt lättande att få sätta mig på flygplanet med mössan över huvudet och smågråta lite över att resan var över.

 

Så avslutades min resa till Kina, sentimental och uppgiven på väg tillbaka till Australien. Det var med tankar på kinavänner, fantastiska platser, diplomatkunskap, en annorlunda kultur och alldeles för mycket mat. Kina var mer än bara en resa, det var en livsupplevelse, dessutom en av de bästa någonsin. 

 

Fler bilder!

Tisdag 1 Juni, Min världs största stad

Jag bakisflög till Shanghai, och funderade på om illamånede var en okej anledning till att gå till toaletten under landning.

 

Vi blev bussguidade genom staden, och jag förstod plötsligt att New York inte är världens största stad. Här är skyskrapor vardagsboende, även om tvätten fortfarande hänger ut genom fönstren. Och även fast andra bussresänarer fortfarande stirrade på oss, och petade i näsan, kändes Shanghai mer som en riktig metropol, där att vara västerländsk faktiskt var okej.

 

 

Vid The Bund hade vi kamerautbyte och tittade på Pudong från avstånd. På Nanjing Road blev det förvirring när små-marknaderna låg emellan de stora kommersiella varuhusen. Vi höll oss till kinesisk kultur och shoppade billiga pärlor och mer jade.

 

 

På kvällen hotellrums partade vi, innan vi åkte 93 våningar upp till världens högsta bar, The Sky Lounge, i Jin Mao Tower. Där kostade en öl 100kr och drinkarna ännu mer. Livebandet blev taggade och gästerna rädda när 20st diplomatstudenter började dansa och sjunga på det provisoriska dansgolvet. Jag, Alexa, Theodore, Najuma Comissiong (Barbados) och Brianna Harris (Kanada) rymde för ett slag till hotelloungen där vi fotade och studerade rika herrar som rökte cigarr och läste i tunga böcker, såna med läder rygg och kalligrafi. Det fanns också en framtidstoalett som öppnades automatiskt, sjöng och gav flickorna orgasmer om man stannade för länge. Uppe igen skrek vi till Mr Bightside innan Antonio tog mig för en sista dans, en som fick mig att minnas mellanstadiet tryckarna på våra matsalsdiscon. Det var fint.

 

 

Onsdag 2 Juni, Världen samlad i Shanghai

Tillsammans med 500 000 andra människor upplevde vi hela världen samlad på en plats, The World Expo. Antonio började med att ta oss till Portugal där jag fick filminspiration, och hans pappa bakade portugisiska minipajer som vi alla glatt åt av. När vi ville till Norge så hamnade vi i Denmark, nått som säkert händer ofta, och jag blev överexalterad av att se den riktiga Lilla Sjöjungfrun statyn. Jag guidade gruppen vidare till Sverige där vi alla red på dalahästar och läste om Pippi Långstrump. Fast stoltast var jag när jag kunde peka ut för gruppen vilka som var svenskar, och exakt vilken del av Sverige dessutom. I Karibien tyckte vi mest om Barbados där Najuma lärde oss att spela road tennis. Utställningens höjdpunkt var att besöka Kanada, landet med kreativitet och unikhet. Här cyklade jag igång en film, fascinerades av tv-boxar och såg på stop-motion filmer med framtidstema. Australien handlade om storhet, och när Alex skrek ”Aussie, Aussie, Aussie!!” bland kineserna fick vi faktiskt svar. Världen avslutades med Afrika, innan vi ens hunnit se en femtedel, men så är det väl med den verkliga världen också antar jag. Hursom så gav världsexpon mig resfeber. Att samla enorma, designade byggnader från alla världens länder på en plats var bland det häftigaste någonsin, även om tanken på rivna hus och utkastade invånare var lite skrämmande.

 

Jag, Brianna, Lauren och Maddie Brodeur (Maine, USA) tyckte att shopping i storstaden skulle bli ett bra avslut på dagen, men det blev allt annat än ett avslut. Först vandrade vi långa sträckor för att hitta färjan tillbaka till andra sidan, att hitta ut ur expon var nästintill omöjligt. Taxin vi skulle ta till shoppinggatan förstod varken vår engelska eller mandarin och kastade därför ut oss, så vi gick i gissade riktning tills vi såg en annan västerländsk människa att fråga. Av två fransmän snodde vi en karta, och lyckades hitta tunnelbanan som tog oss rätt. Det hela tog sisådär två timmar, och vi var bara trötta och oerhört hungriga. Så istället hittade vi en restaurang i en gränd där vi pekade på bilder och använde påhittat teckenspråk för att få lite mat. Allt för många dumplings senare så var vi lyckligt mätta och lyckades få en taxi att köra hem oss.

 

Med ögon halvt öppna lyckades jag säga till min guide att varken kvällsdrinkar eller badrocksparty var en bra idé, och så lekte jag med Adens nya kamera. På nått sätt lyckades jag tillslut hamna i min säng.

 

 

Torsdag 3 Juni, Adjö till Bus no. 4

Eftersom de flesta skulle hem efter Shanghai började dagen med avskedstal och en splittring av Bus no.4, allt för sorgligt. Shanghai fick avslutas med stora mängder shopping och prutning i Yo Garden. Jag och Brianna lyckades fint när vi köpte saker tillsammans, slogs om det andra och pratade om religion, människor och att jag tyckte om henne.

 

 

På avskedsmiddagen åt jag för första gången på länge med bestick, inte alls lika utmanande och roligt. Vi skrattade över hur pea och pee lät likadant, Brianna och jag gav Aden bilder på våra ögonbryn och listorna gick runt där man skulle skriva namn, email och vad annat man kände för. Det var väldigt sorgligt, men okej för Brianna och jag tröståt bakelser i mängd. Obegränsad mat är underskattat!

 

 

Akrobatshowen vi såg på kvällen var bland det sjukaste någonsin. Det som man trodde var overkligt på tv var lamt i jämförelse. Här kastade de krukor med huvudet, körde 8st motorcyklar i en liten boll och flög vackert i luften samtidigt som ett liveband matchade alla händelser med musiken.

 

Det skulle sluta stiligt, så natten var på G+, en av de större nattklubbarna. Vi dansade på scenen och hängde i toalettloungen där de flesta fyllesnacken hölls. Man gick vilse ett antal gånger om, men med 180st världsstudenter kunde man alltid hitta någon man kände, eller låtsades känna. På en nattklubb blir det inte mycket till farväl, utan det sista jag såg av de flesta var dans på en scen eller hångel i ett hörn. Alldeles perfekt.

 

Kevin däremot tog mig på en nattpromenad och berättade om kinesiska hemligheter och hur omvärlden är ett okänt mysterium, som man egentligen inte vet om man vill utforska eller inte. Den natten sov jag 50min.

Söndag 30 Maj, En gammal huvudstad från en tandemcykel

Utan att somna så vaknade vi rullandes in på Xi’ans tågstation. Och utan att fixa oss eller borsta tänderna så åkte vi vidare för äventyr i den gamla huvudstaden. Vi besökte The Terracotta Army, de nedgrävda soldaterna från före den där Kristus. Även om det var en upplevelse att se, så föredrog jag att se på dem i 360° bion som inspirerade mig till nya filmsätt. Här var vi också på en te-ceremoni och fick dricka svart, grönt och vitt te (som smakade sjögräs).

 

 

En av resans bästa upplevelser var vår överblick av Xi’an, från The City Wall (den enda stadsmuren som finns kvar i sin helhet i Kina). Där cyklade vi, mina världsvänner och jag, på tandemcyklar och vanliga. Vi racade, posade och ramlade, allt som cykling innebär.

 

 

På kvällen körde vi igenom den julbelysta staden, och jag tänkte att här skulle jag nog kunna stanna. På Xi’an International Studies University träffade jag en amerikaniserad, popflicka Tina som gav mig ett kinesiskt namn. Hela dagen kom till sin höjdpunkt när jag fick veta att jag och Alexa skulle få dela rum enda till resans slut. Vi firade med att somna med kläderna på ovanpå täcket (ibland var dagarna i Kina alltigenom utmattande).

 

Måndag 31 Maj, Till botten av Kina

Fortfarande trötta så hängde jag och Lauren Kahre (Texas, USA) gubben under Plan Internationals föreläsning, där föreläsaren pratade till tolken, som översatte till vår programledare, som förklarade för oss.

På den 3h långa bussturen ut till landsbygden fortsatte vi med luffarschack, picturenary, allsång och så spådde jag Thed Toet (California, USA), stunder som fick buss no.4 att vara oövervinnlig.

 

Plan International Rural Village School (platsen från var vi inte fick uppladda foton) var välförberedda med en show för oss, mest för att göra säkert att vi inte tyckte något illa om deras outvecklade skola. De sjöng, dansade, ritade oss teckningar och spelade alla sporter de kunde. Världen på en skolgård i en by i Kina, det var bra.

 

För att fördjupa oss i landbygden hälsade vi på en lokalfamilj som bokstavligt bodde under jorden. ”Huset” var gjort av lera, taket uppstött av pinnar och kissa gjorde man i en hink när man inte orkade klättra upp till ovanför.

 

Innan vi tog oss tillbaka till stadsdelen besökte vi en konstskola/galleri där de lärde oss lite om kinatecken och kinesisk konst. Sen satt vi där som barn och försökte vara lika duktiga med färg och penslar.

 

För att avsluta Xi’an så gick vi ut till M23 där vi hade en shot tequila var, vilket gjorde att Kevin (vår guide) spårade och tyckte vi skulle dansa på podiet i mitten av baren. Vi elever visste bättre och tog Kevin hem till hotellet. Efteråt gick jag till Adens rum och lämnade mina skor för att sen gå till mitt eget och sova (kanske var jag lite onykter också).

 

Tisdag 1 Juni, Och varför är jag uppe?

På morgonen trodde jag att Aden var min guide och gick upp 3h för tidigt för att sitta vid frukostbordet och peka och fnissa med Daniel. Tills jag insåg mitt misstag och gick och la mig igen. 2h timmar senare lämnade vi Xi’an i ett flygplan mot Shanghai.