.

Vi kom hit, sa hej på engelska, blinkade bort Sverigesaknad och började vandra upp-och-ner med huvudet. Nu har Australienlivet varat i ett helt år och hem är en blandning av nått långt bort och en andrahands lägenhet i Highgate. Men nu är det inte Australienliv längre, utan bara vardagsliv för en filmstudent utan godnatt-tider (fast jag brukar ofta dra mig själv till sängen innan 12 i alla fall, sådär som Pippi). 2009 är kanske prologen till min bok, signaturmelodin eller bara en oviktig scen i min självbiografiska film. Hursom, så är detta 2009 i ett blogginlägg:

Februari, Några centimeter längre..

..bort från Sverige och så några i ryggraden,

Det började med allt. Tonårsfötter i en ny världsdel med sparade Konsumpengar och csnlån för att vara själv för första gången. I tre dagar hade vi boendeångest, medans vi bodde på vandrarhem där backpackers fläktade bort fisar och hade trekanter. Det var att klara sig utan Å, Ä, Ö och be folk upprepa tio gånger om i varje mening, speciellt på telefon. På Walcott Street hittade vi vårt paradis med högt tak, färgade väggar och mönstrade fönster, det var då livet började.

Mars, Nybörjarlycka

Kanske var det sommarsolen, äventyrspirret eller friheten som gjorde det, men allting började med total lycka. Marginalklottret blev till storyboards, och danskoreografi till redigering. Robin prydde vår lägenhet med grattisnotiser på min 19-årsdag, och tre glada personer ropade Suprise! bakom köksbordet. I Sverigesamlingen hittades Karin och Sara, milstolparna till en lyckad första termin. Med dem blev det spelkvällar, vinkvällar och utekvällar, mest när man egentligen skulle plugga.

Det var däremot inte lycka för alla, och för dem blev Australien endast en månad i resedagboken.

April, Med en mopp i vänstertrafik

Äventyrsevent här och där, och så köra på fel sida av vägen. Jag hade skoskav efter en danshoppig festival med Sanna, brännblåsor efter sommarsol på Perth Zoo med Kristy och skavsår på rumpan efter cykling på Rottnest Island med Robin. På en skurmopp åkte jag som påskkärring till bakgården på York St, där jag hittade en manlig påskkärring i för kort kjol. Vi började vår historia genom att hemligt hålla varandra i handen i skuggan av en tysk expressionistisk film längst bak i föreläsningssalen, sådär oskyldigt ni vet…

Maj, Filmmys lite överallt

I Maj började sommaren ta slut, och jag kunde lysa i mörkret. Samma kväll var Robin en tv, och det blev mycket filmmys sådär i regnet (med extra extra kläder såklart, eftersom vår lägenhet var en imitation av Nordpolen). Fast det var ju inte bara filmmys framför tvn, utan både bakom och framför kameran när jag både gjorde och var med i mina första filmer.

Juni, Mittemellan början och slut

Mikaela blev med jobb, och så påbörjades karriären inom hospitality. Bartender, barista och servitris kan låta så fancy, men det är mest som allt annat. Sen blir det ju alltid lite extra kul när man kan ha iskrig bakom baren, dricka alkohol i smyg och dansa till mespop. Skolan slutade, vi flyttade och firade med tårta, eller nja, Robin flyttade och jag drog till Sydney för att kunna vara med i 10 000 meters klubben. Sen blev det lite för många farväl: Karin, Sara, Takin, Mia och alla gamla svenskar, människor som fick Perth att kännas väldigt tomt ett tag.

Juli, För att inte tänka

Det mesta var för att glömma bort saknaden, så jag skapade mig min egen familj och fyllde varje sekund med att inte tänka. Därför hängde vi på IKEA, fixade i lägenheten, var i Hillarys, och på AQUA. Men det blev ändå många minuter av Sverigesamtal hit och dit, men sen så blev vi ju fler igen. Therese ramlade ner och tog med måtta över rollen som 20 gamla svenskar. Och så började skolan igen.

Augusti, Livet ur alla filmvinklar

Kreativitetbruset sprätte i fingrarna och det blev mycket film och foto, lite varstans faktiskt. Det var att gå barfota i en skitig trappa vid centralstationen, att klättra upp i ett träd för att filma en främlings gunga, dansa i knästrumpor på en parkeringsplats och att åka bort till ingenstans. Samtidigt blev det lite för mycket vardag i livet, när dagarna smakade likadant varje kväll. Jag blev uttråkad och trött på migsjälv, tur var väl att det var slut på ensamtid.

September, Mikaela och Robin + 1

Från och med September var vår lägenhet mer eller mindre full, och jag fick hålla mig till den högra delen av sängen. Fast inte på ett sånt där romantiskt sätt, utan genom att smyga tyst upp på morgonen för att inte väcka, ha alla kläder på och inte öppna munnen innan jag borstat tänderna. Det började med KonsumJoel och jag skulle äntligen få visa runt i min favoritstad. Tyvärr så kidnappade skolan och jobbet mig så mycket att det inte blev så mycket mer än att klappa kängurur och Beaufort Street.

Oktober, Roadkill

Lite sådär mellan månaderna hade vi det stora Roadkill äventyret. 127mil upp och 127mil ner inkluderar koalor, grottor, pinnacles, spökstäder, hostelkvällar, creeks och delfiner. Där var vardagen borta och istället en blandning av lycka och höga bensinpriser.

November,  När för mycket inte är okej

Där var mycket sista inlämningar och utställningar. Till slut var tiden helt borta, och jag inte ens kunde knyta skosnörerna längre, då var det nog. Jag sa upp mig från båda mina jobb, och nästa förmiddag var jag på arbetsintervju på favorit cafét. Ett jobb är lagom. Joel byttes ut emot Hanna, och så började jag mitt sommarlov.

December, Frihet

Utan kraven blev det mycket inget-speciellt saker gjorda. Dagens aktivitet kunde vara en tidig storfrukost på en restaurang, eller en öl i solnedgången vid Coven. Sen var det ju Perthsommar, vilket innebär strand, och tillslut var jag inte lika blåvit som vanligt. Det blev också mycket utebio, vilket för mig blev sommarens nummer ett. Sådär lagom till jul flyttade Hanna ut och familjen kom hit med kärlek och Svergiepaket.

Januari,

När Perth inte var tillräckligt längre åkte vi alla fem (mamma, pappa, syster, mormor och jag) längs sydvästkusten. Visst var det kul att se en massa nya grejer, men bäst av allt var att bara vara vi igen. Familjen. När de lämnade mig med en gråtnatt var det skönt att Mia kom hit och livade upp stämningen igen.

Året har varit en blandning mellan sommarkänslor och söndagsångest, och nu när det bara är vi känns det faktiskt lite tomt. Men när jag sitter på balkongen med morgonteet vet jag att Perth är bättre än någonsin. Det har varit ett underbart år, och det finns inget att ångra. Jag exalterad för det nya och tror att det blir minst lika bra.

Tack alla ni som kom hit och hälsade på: Joel, Hanna, mamma, pappa, syster, mormor, Sara och Mia.