.

Australia day skulle ju vara större än nyår här. Allt stängt, grymma fyverkerier och mycket fest, så vi försökte vi med. Picknick i Kings Park där man kan se ut över norra och södra perth, och så floden däremellan. Med kycklingsallad, smält choklad och vodka/limesaft på picknick-filten, klarade vi av 7h i värmen. Som mest var vi 9,5 svenskar som försökte smälta in i australienmassan. Jag vet inte riktigt hur bra det gick dock när vi spelade Uno och sjöng på Du gamla, Du fria. Hursom, så var det en bra dag!

 

 

 

Pictures from Mia!

Flygplatser har alltid varit en plats för förväntningar och äventyr. Där man är ovetande men samtidigt helt upprymd över just den känslan. Men det börjar ändras, flygplatser blir mer och mer en plats för farväl och klump-i-magen-känslor. Någonstans där man sitter på en bänk och väntar tills flyget lyfter med mascaradroppar under solglasögonen, och sen sakta går ut och vet att man är ännu lite mer ensam. Nej, fy för flygplatser.

Min familj flydde landet imorse mot kyla, mörker och hem efter ett besök på en månad. Det är underligt hur man inte riktigt vet vad man saknat tills man upplever det. Att ha mamma, pappa, syster och mormor här var att ha en del av Sverige och hemma i handen, i Australien. Om de skulle stanna så tror jag att de skulle göra Perth komplett för mig, men istället har de förstärkt viljan att komma hem igen. Förhoppningsvis tar det inte allt för lång tid.

Under månaden försökte vi utforska Australien så mycket som möjligt, med små glimtar av det bästa av Australien, Perth och mig. Bäst var nog ändå en vecka i en silvrig automatbil men lösa planer och en sydvästkust.

Måndagen började med att lämna landet i Bunbury i sällskap av plaskande däggdjur, fast bara för några kilometer förstås. Delfiner som surfade på vågor, jagade båtar och snodde skjuts när de kunde. Därifrån in i skogen, Tuart Forest National Park, som var full med färgglada spindlar som gjorde nät mellan alla de 500år gamla träden. Några av spindlarna hamnade såklart i håret istället. Sedan vandrade vi på den längsta träpiren söder om ekvatorn, 2km av Busselton Jetty.

 

 

 

 

På Tisdagen blev jag och pappa plaskande däggdjur med lufttank och fenor i Dunsborough. Vi simmade runt i det 25m höga Swan Wreck och kikade på blåsfiskar och sjöstjärnor, tryckutjämnade och flöt upp till ytan helt i onödan. Vid socker-limpa-stenen (Sugar Loaf Rock) klättrade vi runt i flipflop och doppade fötterna, för att sen simma runt igen lite längre bort.

 

 

 

Vi var vin, öl och chokladfantaster på onsdagen då vi besökte vingården Vasse Felix, bryggeriet Bootleg Brewery och chokladfabriken Margaret River Chocolate Company.

 

 

 

I Margaret River finns också Cape Leeuwin-Naturaliste National Park med de tre grottorna Mammoth Cave, Lake Cave och Jewel Cave, som vi besökte på torsdagen. Vi klättrade i ca.1500 trappor och skrämde livet ur varandra, eller det var mest bara Alexandra.

 

 

 

 

På väg till Denmark kikade vi igenom Walpole-Nornalup National Park med Tingle Trees och promenader över de 40m höga träden. I William Bay National Park badade vi i The Green Pool där vi på uppdrag simmade över till klipporn och satt under vågorna som mest såg ut som vit grädde.

 

 

 

 

 

Lördagen blev sista dagen, och pappas födelsedag. Så vi började med crossianter från bageriet och fortsatte med äppelpaj och morotskaka. I Albany gick vi i den stora staden där varje korsning hade en egen gatumusikant, helst i åldern under 14. Vi köpte födelsedagsljus och på stranden blåste vinden ut dem innan de ens var tända. Resten av dagen firade pappa genom att åka bil de 40milen tillbaka till Perth, och när vi stannade utan för 156 Lincoln Street kändes det som att vi precis börjat vår road trip. Mamma säger att "att skiljas är att mötas". Jag är inte riktigt säker på om jag förstår, men mötas vill jag i alla fall.

 

Jag saknar er redan mamma, pappa, syster och mormor.