.

Att flyga är att vara så nära man kan att sitta på ett rosa moln och dingla med benen. Eller racea på varsitt, som mumintrollen gör.

Mikaela Bodin, Singapores flygplats, 25 maj 2010

Så började min resa till Kina, exalterad och pirrig redan halvvägs. Kina var mer än bara en resa, det var en livsupplevelse, dessutom en av de bästa någonsin. Kina blev för mig 7000 bilder, och att skriva det skulle bli ännu mer. Men här är en (för lång) minibit av Beijing:

Måndag 24 Maj, Dingla med benen från rosa moln

10 minuter efter att jag skulle åka så lämnade jag Lincoln St i en taxi med en precis färdigpackad väska. Jag antar att det är så det blir när man är klar med sin sista inlämning några timmar tidigare. Perth -> Singapore var förstärkt flygkärlek och att somna till Bran Nue Day. Aborginer som sjunger kunde inte vart mer sövande. På Singapores flygplats drömde jag om filmkamerainköp och mer pengar, innan Emma Macerlean, Nabila Buhary och Steph Jong (alla Australien) fick syn på mig i alla fall. Tjejerna som bland annat fick mig att rymma till Melbourne i framtiden.

Tisdag 25 Maj, Kidnappad till Beijing

300 Yuan i överpris för en taxi. Första intrycket av Kina är TRAFIK. Tillbaks till högertrafik, men utan blinkers, regler och trafikljus, och så kan du lägga till 17miljoner bilar, cyklar, trampmopeder och ett evigt tutande. Det var inte bara galet, men alldeles underbart. Bredvid kaoset av bilar cyklar underklassen till jobbet, kineserna går tvärs över gatan när de vill, cykeltaxina cirkulerar runt möjliga kunder, och så står det nån häst i ett hörn.

Jag tog tåget runt och hittade The National Grand Theatre, och speglade mig själv och allt annat i vattnet runt om. När jag vandrade på stan så stannade folk och pekade, en liten pojke frågade sin mamma vad som var fel, och en kille kidnappade mig för en fotosession. På två timmar såg jag två andra vita i staden. Blondiner har roligare va?

På hotellet träffade jag min room mate Alexa Boll (Texas, USA), den bästa någon kunnat ha. Vi var de enda rumskompisarna som tyckte om varandra, och blev senare kända på grund av justden orsaken. Det var hon som gjorde Hong Kong till en upplevelsestad.

Kvällen användes för att fira Daniel Buis (Melbourne, Australien) födelsedag och vår ankomst. För 5yuan per öl (vilket är detsamma som kronor) så satt vi runt och ovanpå ett bord vid en gatuhörnsrestaurang. Jag och människor från hela världen, till exempel Matt Fairbank (Midland, USA) och Antonio Machado (Portugal).

Onsdag 26 Juni, Börja vara en diplomat

Varje dag, varje morgon, minst tre gånger: WAKE UP CALL! Troligtvis runt sex på morgonen. Som tur var så var telefonen alltid på Alexas sida, så hon fick svara, försöka förstå mandarin och lägga på, 3 gånger, minst. Men det är det värt om man får hotell-buffee-frukost, såndär som innehåller allt plus bananbröd och fruktsallad (fast kaffet var odrickbart).

Det började enkelt med en kulturföreläsning där vi fick lära oss att gå runt problemen istället för att hantera dem och att vi är antingen från ingenstans eller överallt. Förhoppningsvis är jag från överallt.

För ytterliggare kultur så åkte vi till staden i vår turistbuss. Buss no.4, bussen med världens bästa guide Kevin Zhao (Beijing, Kina), som varje dag lärde oss mandarin och dåliga skämt. Buss no.4 gav mig också en bus buddie, Blake Renegar (North Carolina, USA), killen med den grövsta dialekten någonsin som jag hade ett fotovad med. Vi besökte The Tiananmen Square, världens största stads torg, och The Forbidden City, kejsarens tillhåll. The Forbidden City var det enormaste och mäktigaste jag sett, både på grund av storhet, linjer och arkitektur.

Mat i Kina är inte att äta en maträtt var, utan kanske femton tillsammans. Man blir både ivrig och förvirrad när bordet är fyllt av olika tallrikar och man försöker välja och lista ut vad allt är samtidigt. Och så var varje måltid i Kina, ändå lyckades folk gå ner 5kg på två veckor, det kallar jag bra mat! Denna kväll avslutades matfesten med Peking Duck, en av Beijing kändaste maträtter: pannkaka, gurka, sås och så anka.

På kvällen utforskades Beijings nattliv. Vem trodde någonsin att klubbar i Kina skulle vara speciellt, men jag har aldrig sett något liknande! Allt är alltid så stort: Tre våningar, 7 barer och lika många dansgolv (fast de fick vi oftast starta själva). Man dricker inte drinkar, utan köper spritflaskor (vilket förklarar varför alla kineser hade en lite röd hudton på kvällarna). Mix och sen Vics, ställen som fick mig att tappa hakan, betala för toapapper och förstå att amerikanska killar inte kan dansa.

Torsdag 27 Maj, Kinesisk kultur = toaletthål och kycklingfötter

Efter en kostym-morgon inkluderande möte med den Amerikanska Ambassaden och skolbesök på China Foreign Affairs University så åkte vi till The Olymic Green för att bli fotomodeller. Att umgås med Aden Peets (Bermuda) var alltid underhållning. En svart kille och en blond tjej var ibland för mycket för kineserna att hantera, och då blev vi i långa perioder omringde av kameror och personer som poserade bredvid oss. Det började ganska så obekvämt, men efter lite erfarenhet kom även jag ihåg hur man gör grimaser när det egentligen inte alls passar. Annars så såg vi också The Bird’s Nest och Water Cube.

Universitetsmiddagen bjöd oss på de femton maträtterna, där vissa innehöll simmande kycklingfötter och huvuden. Så Alex O’Keffe (Adelaide, Australia) utmanade mig och Gentry Jenkins (Idaho, USA) för ovanlig kycklingätning. Jag åt en kycklingfot, men kinatjejerna tog det steget längre och knaprade på några huvuden.

På kvällen hade vi hotellrumsparty där folket kom fram till att jag var från Nya Zeeland, för tydligen låter jag som en australiensare med något lite extra. Det avslutades med att jag och Alexa var rörmockare då vi fick toalettöversvämning.

Fredag 28 Maj, Agera under en kris

Min diplomatgrupp presenterade vårt förslag mot den kinesiska regeringen, och vi blev vidarekvalificerade.

På den Kinesiska Muren så tränade vi, hittade svenska fik där de spelade Gyllene Tider, och så berättade Steph sagor om verkligheten. Vidare var vi på en Jadefabrik där jag spenderade alldeles för mycket pengar på presenter, men så är ju grönt väldigt fint. I silkfabriken däremot så bestämde jag mig för att rymma iväg på egna upptäckter. Så med en stor karta och under ett prickigt paraply gick jag för att hitta The Temple of Heaven, vilket jag gjorde efter en timma. Lite väl sen fick jag be och tjata för att låta dem släppa in mig. Det var det helt klart värt, för The Hall of Prayer for Good Harvestsvar bland det vackraste jag sett, och jag kände mig så gammal när jag smöggrät för hur fint det var. The Long Walk på vägen tillbaka var en gång med kortspel, schack och bollspel.

Jag vandrade genom Golou för att komma till Drum Tower och Bell Tower. Tornen var lagom fina, men området var det som gjorde mig lycklig med gatuhörn och gamla gränder av mysiga restauranger, caféer och småbutiker.

Houhai var det finaste av Beijing för mig, en sjö omringad av upplysta barer och klubbar som speglar sig sådär fint i vattnet, samtidigt som roddbåtar kör en över sidorna. Det var här jag märkte att jag fotat upp mitt minneskort på en dag och tog en fotoraderingsstund med kinesisk öl. Här försökte ägaren till baren lära mig mandarin, och jag honom engelska, en någorlunda framgångsrik lektion. För i Beijing kan näst intill ingen engelska.

Lördag 19 Juni, En sista bit av Beijing

Efter mötet på The Ministry of Foreign Affairs, så checkade vi ut från vårt hotell och hoppade för sista gången på vår Beijingbuss. Vi upplevde kinesisk snabbmat, en soppa med oigenkännbara ingredienser.

På Beijing Zoo, såg vi pandor och jag köpte en present till Pandan (min bil). På Summer Palace så dog min kamera, men Alexa lät mig adoptera hennes för ett tag. Här gifte hon sig nästan med en kines med långt hår och skägg.

På väg till tågstationen tillägnade Kevin buss no.4 en sång med en sångröst som fick mig att fria. Nattåget tog oss från Beijing till Xi’an, och det mesta av natten spenderades inträngda i en hytt spelandes Uno, och att dj:a med Aden. Ingen i vår sovhytt kunde sova i tågflashar och rälsskak, så istället pratade jag med överslafarna (Jonathan Steel, Florida, USA & Kevin) natten lång om drömförhållanden och förtroendeproblem. Så försvann Beijing och vi åkte skakigt fram till Xi’an.

Beijing var som att bli av med oskulden med en vacker främling i ett heligt tempel. På det bra sättet förståss.

Förlåt för för mycket namndroppning, men det var människorna som gjorde min Kinaresa till den bästa någonsin. Tack världen.

(mer foton)