.

Man brukar säga att det är svårt att bryta vanor, jag säger att det är sjukt lätt att omanpassa sig. Att jag i ca. 4år alltid gått upp 5.30 om mornarna spelar fan ingen roll nu när jag väldigt sällan går upp innan 8. Alltså jag trodde att någon verkligen hade ställt om klockorna när jag gick upp 6.20 imorse och nu 14 h senare vill jag bara sova. Det var inte bara en kul grej jag kom på, att gå upp 6.20 alltså, utan klockan 8.48 befann jag mig i Fremantle och 10.00 på Rottnest Island. En liten ö helt enkelt, utanför Perth.

Jag tyckte vår idé var brilliant, att hyra cyklar och sen cykla runt hela ön och se på allt som kändes viktigt. Den var däremot inte så brilliant, av någon anledning har jag glömt bort hur man cyklar. Visst att jag och Karin cyklar på gymmet ibland, men de står ju i alla fall still. Jag höll på att ramla ett antal gånger, tappade min väska några till och har så jävla ont i rumpan nu. Helt sjukt ont. Men det kunde ju vart en bra idé...


Cykla runt hela ön lyckades vi med ändå. Det var sjukt fint, lite annorlunda natur, men fint. Sådär fint så man vill kunna visa det, men hur mkt man än fotar så får man liksom inte med det fina. Hard to explain, hard to show.

Men ändå. Vi åkte förbi ett träsk:



Två Robin:


En sandig gång:

Vi såg även en påfågel och pelikan:



Men det jag var allra, allra mest exalterad över blev den allra, allra sämsta bilden. Som ja sa gick inte mitt cyklande så bra, så jag tappade bort både Robin och mig själv. Helt vilse bland ett kringelkrångel av vägar började jag bli lite smått rädd, speciellt eftersom den sista färjan snart skulle gå. "Jag vill inte spendera en hel natt på den här ön själv! Jag vill inte ens spendera en hel natt med Robin på den här ön!" No offence. Nu har det här egentligen ingenting alls att göra med bilden, det var bara en sak som hände. Men jag lyckades tillslut komma tillbaka till hamnen och utgångspunkten, så där satt jag mig på några stenar och väntade på att Robin skulle hitta mig. Och när jag satt där simmade en enorm rocka förbi precis vid mina fötter! Wihu. Tog mig ett tag att reagera och ett tag att få upp kameran, så man ser den knappt alls. Men ni kan ju använda lite fantasi :)


Tillslut hitta vi varandra och kunde ta oss hem till kära Walcott Street igen, och ramla dödströtta ner i våra sängar klockan halv sju på kvällen. Eller ja, jag ramla ner i min säng och Robin låtsas vara viktig i vardagsrummet.

Tro det eller ej, men jag lever fortfarande. Det är inte så att jag tar mitt liv bara för att jag har några tankar som slår lite extra hårt på tinningen. Ja ska varken dö, åka hem eller bli djupt deprimerad. Tänkte bara att jag skulle upplysa er om det (speciellt mamma). Men man kan faktiskt inte alltid le så det gör ont i kinderna, även om det är vad som händer oftast.

Tänkte återge lite mer från det där lovet vi hade. Nicole, en aussietjej från skolan, bjöd hem mig på nått som hette något oförståligt. Jag identifierar det som en såndär tjejig spakväll, utan att vara speciellt tjejig.

Nicole kom och hämta mig med sin bil på skolan (där jag duktigt nog satt och plugga på lovet), och när vi kom fram till henne möttes jag av hennes sorgsna syster. Tydligen hade hennes bil dött, så innan det hela började så skulle vi ha en begravning där alla skulle läsa sina avskedsbrev. Jag fick extra plus för att jag var svartklädd, och fick filma hela eventet.


Efter det drack vi vin, kletade in våra ansikten i illaluktande klet, åt chokladägg och kokosbakelser, för att sist byta bort det illaluktande kletet mot en glittrig godisspray. Sen hade jag en tung huvudvärk; ett resultat av vin, för många, starka lukter och för höga, gälla tjej-"fniss".


Men nej, det var en trevlig kväll. Nicoles syster är galen (och hon har affischer på HannaMontana på sina väggar, vilket jag bara inte kunde låta bli att kommentera), de är otroligt bortskämda, maten var för god och jag gillar Nicole väldigt mycket. Jag tycker det är en alldeles lagom bra kombination.

Det är snart söndag och det går inte alls.
Jag halkar i duschen, sätter på mig trosorna ut-och-in, håller tyst när jag borde prata och ler fast jag inte alls vill. Jag bränner mig på ugnen inte mindre än tre gånger, glömmer köpa toapapper och glömmer sen att jag inte köpt toapapper. Jag försöker få ordning på mig själv och sätter mig omsorgsfult på sängen med knäna uppdragna, men då har jag redan förstört den prydligt bäddade sängen.

Med en trött suck sätter jag på mig ett par solglasögon och hoppas att det ska få mig att försvinna. Men inget händer.

Otåligheten knäpper när jag sväljer, och nu är jag så desperat att jag googlar ordet inspiration. Men de 80 miljoner träffarna gör att jag istället slår ihop datan.

I skokartongen under sängen kastar jag ned de påträngande tankarna. Den börjar bli full nu. Jag struntar i de släta lakarna, kryper ihop under täcket och ligger still tills jag inte märker av mig själv längre.


Oh yes, today is a good day…

Idag är en såndär dag då man bara vill dö lite, på alla sätt, men mest psykiskt. En oskön melankolisk dag när tankarna går åt fel håll. Får mig att sakna hemma lite, men inte mer än nödvändigt. Egentligen borde jag ta tag i plugg idag, men huvudet vill inte och framför allt inte jag, så istället ska jag göra en återblick till lovet.

Två soliga veckor lov där vi försökte sticka in lite miniupptåg och småutflykter, och en av de dagarna försvann jag till Perths Zoo med Kristy.



Jag är egentligen inte alls förtjust i djur så jag vet inte riktigt vad jag tänkte, men det var faktiskt lagom kul att se lite australienska djur. Lagom.



Måste ju säga att det djuret jag var mest exalterad över var ju såklart koalorna. För er som inte vet är jag sjukt road över det djurets fysik och levnadssätt. Kort sagt så äter koalorna eukalyptusblad som har en drogliknande effekt. Detta gör att de måste använda 80%  av sin energi, så mkt som vi människor använder till hjärnkapaciteten, till att smälta mat. Att de mestadels befinner sig i träden gör att de inte är lika utsatta för fara, och de inte behöver vara särskilt smarta. Därför har djurets hjärna krympt med tiden och är lika stor som en valnöt, men själva fästet/omfånget, kalla det vad du vill, kring hjärnan har inte gjort det. Alltså så är hjärnan till en viss del lös därinne. Resultatet är att koalan är halvt hjärndöd, befinner sig i ett zombieliknande tillstånd och endast äter och sover. Underbart tycker jag !


Men va fan nog om koalor.
Kristy däremot gillade aporna mest och jag gillade en av dem. En som definitivt borde gå till en frisör.


Annars den kända australiensiska kängrun

En enorm krokodil

Minipingviner

Och så det konstigaste djuret av alla

What is the most terrifying thing you know?
future
My mother, fire, spiders

Which one is the most horrifying film you have ever seen?
The Lord of the Rings
Rosemary's baby, 28 days later

Mina svar passar inte riktigt in, och det är därför jag håller tyst. Okej?

---

Fick tillbaka två assignments, båda med exakt samma procent och betyg. Jag var nöjd, eftersom jag faktiskt fick vad jag siktade på. siktade på.. säger man så? aimed for, ni fattar. Vad jag var mindre nöjd med var vad lärarna faktiskt skrev för kommentar. Helt plötsligt trodde jag att jag skrivit ett Fail istället för ett Distinction. Avgör själva:

"You have some good insights even though the actual content is rather thin. Your in-text references are largely misplaced and don't really offer any insight to your argument. You should really critically engage with them and use them more usefully. A lot of the references are not academically recognized websites. But I appreciate the time and initiative you've shown here."

Men hej Universitet .

Vi lever lite i lycka här. Så mycket så jag får ont i kinderna om dagarna och den där lilla irriterande gropen i vänster kind kommer fram. Jag ler alltså ganska mycket nu förtiden, mest hela tiden.

Medan jag och Robin hoppar oss lyckligt svettiga i nattvimmlet. I dansstudion där de starka killarna ska bära runt på mig, och jag känner mig som en elefant. Då är det inte ens bara jag som skrattar. Att de spelar the Kooks i eftertexterna på den klyschiga High School filmen. Om Robin skickar mig i säng eller jag i protest lägger mig på golvet. När Pandan och RachAel racar på vägen och jag får skjuts hem efter kvällen. Ganska så mycket när man hör lillsyrran i telefonen och hon skrattar för att hon vet att jag är knäpp. När Karin skriker på mig sådär läskigt på gymmet och jag inte ens orkar svara, men jag orkar fnissa lite sådär i smyg åt henne. Men allra, allra mest, när jag skriver ner alla de där tillfällena som får mig att le sådär nedrans mycket. Vi lever helt enkelt ganska mycket på lycka just nu.

So come on up
Wasn't it you who said life was like a plastic cup
To be used and then disposed of
(The Kooks - See the Sun)

Smeknamnen här i staden flyger omkring. Från början var det FixarKarin & SuperSara, men det ändrades snabbt till KirrarKarin & SuparSara, med tillökning av RibbaRobin och MaestroMickan. Men som sagt är inget beständigt och Robin fick även bli RöjRobin, mina namn å andra sidan har fått en underlig vändning. Här har vi härmed MistressMickan, också kallad Casanova. Jag vet, va hände? Här är i alla fall mina motargument:


Robin: Jag åt gröt till middag igår, jag kommer tyna bort!
Mikaela: Jag vet! Jag åt knäckebröd.
R: Men du tränar ju i alla fall.
M: Men hur mycket hjälper det om man ändå inte äter?
R: Men jag har ju inte ens något fett på kroppen!


Daniel: Har du blivit nå snygg då?
M: Vad snackar du om? Jag har alltid varit snygg!
D: …  … Vad ska du göra imorgon?


Takin tar ett kort av mig, jag rycker snabbt åt mig kameran.
M: Pff, de här kortet blev hemskt, det får du inte se!
T: Men har du sett på dig själv nångång eller?


M: Är det inte konstigt att alla våra svenska tjejer är sjukt snygga och smala?
R: Ja, det är jobbigt att vara en outsider ibland va?


R: Jag ska anmäla dig till ’The Biggest Looser’!

Det är nu mer än en vecka sen, men det är aldrig försent att prata om festival.

Förra helgen var jag, Sanna och lite annat folk på V-festival här i Perth. Inte festival på riktigt med flera dagar, tält och lerdikerna, men festival var det ändå. När vi gick in på festivalområdet kände man genast den där lukten av för mycket öl, ljudet av för hög musik och känslan av för mycket folk, och speciellt den där känslan som spritter i fingertopparna. Jag trodde ett tag att jag skulle börja gråta på plats av lycka, men istället tog jag mig samman och skickade ett antal lyckosms till alla där hemma.


Det började precis som det ska, med en öl på ängen och alla människor både framför och bakom och se det där okända bandet som är rätt bra om man bara lyssnar lite extra.


Första spelningen vi verkligen skulle se var Duffy, inte nått som direkt föll mig i smaken, men va fan. Kvinnan stod där översexuell med för mycket självfortroende och sina löjliga ”dansande” körsångare i bakgrunden, alla i samma röda linne. Jag smet däremot iväg mitt i spelningen för att gå på nått som kändes bättre – M83.

Där fanns en liten, men glad, publik som alla sjöng med och studsa sådär lagom mycket, innan de blivit helt intappade i festivalkänslan. Efter spelningen när jag skulle återsluta mig med de andra igen råkade jag mer eller mindre gå in i en annan kille, så vi stannde och snackade lite. Han frågade vilka jag var där för att se och jag svarade glatt att jag kom från M83, men var mest uppspelt för Razorlight och The Killers. Själv verkade han inte ha något favoritband utan gick mest bara runt lite. Jag antog att han jobbade där, eftersom han hade det kända bandet hängandes runt halsen.

Därefter följde Kaisher Chiefs och något annat jag inte riktigt brydde mig om. Jag skyndade mig iväg igen till den lilla scenen och ställde mig glatt längst för att få se Razorlight. När bandet börjar spela blev jag däremot inte riktigt lika glad. Då visar det sig att killen jag tidigare stått och pratat med är gitarristen i Razorlight, han jag pratat med om hur mycket jag gillar just Razorlight. Japp, jag ville dö. Men spelningen och var bra och alla de där lyckosångerna framfördes en efter en.



Efter det stod vi och lyckohoppa lite sådär spontant till The Kills och Snow Patrol, för att sen förlora oss till The Killers. På riktigt. Sanna försvann nånstans, och jag nån annanstans. Men det gjorde inget och i 1,5h var det jag, The Killers och sjukt mycket annat folk, och vi hade så grymt kul.



Nu blir det höst, vinter och vår, sen är det äntligen dags igen.
(Bilderna är tagna av Sanna)

I Australien firar man också påsk, sådeså. Jag och Sara gick in för det och omvandlade oss till två påskkärringar. (Jag hade faktiskt en sjal, rosiga kinder och stora fräknar, men det mesta försvann så småningom).


Påskafton firades på York Street hos Mia, Daniel, Jocke, Oscar och Sanna, med svenskt folk och svensk mat! Köttbullar, ägghalvor, kyckling och morotstårta. Av någon anledning har jag helt plötsligt börjat laga mat på riktigt, inbillat mig att jag är mästerkock eller nått. Tror inte det här klimatet är bra för mig, borde åka hem och leva på mina mackor igen.


Förutom mig och Sara som påskkärringar fanns även en tredje påskkärring, en kyckling och Jesus.

I'm a bit behind . Med allt mer eller mindre.

Förra veckan fick jag lite Mikaela skickat i två stora flyttkartonger. Det är faktiskt rätt underligt och tomt att komma till ett nytt land själv med endast 20kg packing att klara sig på. Visst man klarar sig, men finns ganska mycket därhemma man tycker om, och gärna inte klarar sig utan i 2,5år. Men nu är det fixat och jag har 20kg packning plus 2 stora flyttkartonger med saker hemifrån. Lite nya kläder kom, några behändiga köksredskap och dyksakerna, men bäst är ändå alltid de där breven. Sen gillade jag utsidan på kartongerna, det ser verkligen ut som de vart och rest jorden runt, och de har de nästan..


Tänkte inte säga så mycket mer, förrutom att jag bor med en fin rumskamrat och Glad Påsk! :)

Man måste ju prova på det mesta och vänstertrafik ingår helt klart i det.

Igår var jag och Karin på en körtur, som jag så småning om fick ta över. Så jag åkte omkring i ett litet villaområde, på helspänn, och försökte hålla mig på vänstersida. Det gick sådär. Allra första svängen jag skulle göra tog mig från vänster sida till höger. Där stod bilen i fel riktning, på fel sida med en refug mellan vägarna. Jag är glad att vi åkte i ett litet villaområde. Efter det lyckades jag mestadels hålla mig på rätt sida.

Eftersom Karin är den erfarna köraren lyssnade jag givetvis till allting hon sa: "Sväng här", "Åk runt ett varv i rondellen", "Titta åt höger och sen vänster". När hon sen säger "Stanna där", när jag är mitt i vägen och har företräde framför bilen som står lite längre bort, förvirrar hon bort mig helt totalt. Men dumma mig, hon sa ju faktiskt åt den andra bilen att stanna där. Ännu dummare kände jag mig när hon bad mig sväng höger, "upp där!", och pekar på en garageuppfart, och jag är väldigt nära på att göra som hon säger.

Stoltheten ligger dock i att jag fick köra på de "stora" vägarna, om så bara för några sekunder. Ni kanske undrar om jag faktiskt har körkort. Men försök lär om allt ni lärt er. Kör på vänster sida, kolla åt höger först ist för vänster, kör åt andra hållet i rondellen, växla med vänster hand, blinka med spaken som vanligtvis sätter på vindrutetorkarna (om ni bara visste hur många gånger jag satt igång dem ist för blinkersen) och befinn er bland totalt galna Australienare.

En sak är iaf bra. Det är ju som att övningsköra igen, bara det att Karin inte ens skriker när jag kommer på fel sida av vägen. Jämfört med mamma.

Hur gick det egentligen med de där ambitiösa planerna? Jo se, idag fick vi tillbaka vår första inlämning och hej hd!
Oh yes, High Distinction, 14,5p/15p. Se där. Ja behöver inte förklara så mycket mer än så va?

För att fira ska jag lägga upp de förskräckliga bilderna jag hittade på kameran dagen efter fredagsnatten. Nog är jag ful som stryk, men jag kan inte sluta skratta. Klockrent, ibland är det kul att vara sjukt ful!

Fredags var Spanish Night hos Karin. Detta innebar tapas, paella och sangria, och när man är en fattig student som lever på omelett, nudlar och bröd (utan nått på) då är det där himmel. Hemma hos Karin befann sig 12 personer, hälften svenskar från Berghs och andra hälften australiensare. Vi åt och åt och åt lite till, och jag svällde upp.


Efter Karin drog vi vidare till en klubb. Själv var jag lite osäker på om jag skulle med, eftersom jag skulle upp tidigt och plugga nästa dag. Men sen blir det ju aldrig som man tänkt sig. På the Court var det en kille som ville äta Dennis som en cupcake, en tjej som visade halva rumpan och en annan som vart i Sverige i ett år och kunde svenska.



Stället stängde klockan 2 och vi vandrade vidare till nästa ställe: jazzklubben Ellington. Sjukt mysigt. En ganska liten lokal, lite bord och stolar och ett jazzband längst fram som satte stämningen. De stängde dock klockan 3, så vi satt oss ner och gick sen igen.

Det där med att gå hem tidigt hade jag redan tappat, så det var bara att fortsätta följa med, nu till Lacker’s. Jag fattar inte hur, men vi var faktiskt hungriga igen. Där beställde vi en blandning av mat: bläckfisk, nachos, kyckling och pommes frites. I jukeboxen som stod i hörnet spelade vi nostalgisk musik, men det blev lite för mycket när CJ spelade Emilia.. Killarna spelade biljard och tillslut blev jag medtvingad jag med. Det andra laget, som bestod av Nya Zeeländare, gav däremot snabbt upp. Tydligen var anledningen till spelet att den ena ville få mig i säng, men det såg inte så ljust ut, så de gav upp och gick hem.



Efter att Robin och Sara somnat i soffan bestämde de sig för att gå hem. Så av vårat 12 personer gäng var nu bara jag, Dennis och CJ kvar. Vi stannade kvar ett tag till och killarna försökte lära mig spela biljard på riktigt. Det gick faktiskt framåt, jag kan nu träffa en boll med kön genom att hålla den åt rätt håll.

Natten fortsatte och vi tog en taxi tillbaka till Karin. Taxichauffören var en full ryss, och Dennis fick visa sitt Spiderman leg. (Han är Spiderman egentligen) Karin hade hunnit somnat, men killarna var fast beslutna av att ta sig in. Så vi klättrade över det höga stängslet till parkeringen och tog en liten genväg, och ja vi lyckades komma in – till ytterdörren. Karin sov fortfarande och vi gick hem.

Denna planerat tidiga kväll blev faktiskt ganska tidig om man vänder på det, för jag kom hem klockan 7 på morgonen, och det är väl ändå tidigt?

Jepp, nedräkningen fortsätter. Det tog alltså exakt ytterliggare tre veckor tills nästa utslagning. Av de sex tjejer som först kom hit är vi nu endast tre kvar. Denna gång var det två som lämnade oss samtidigt för en hemresa till Sverige.

Fortsättning följer ... (visst)

Nu har det gått en hel vecka utan ord, men det är mycket att göra. Främst mycket plugg, och eftersom jag bestämt mig för att vara sjukt ambitiös nu så blir det faktiskt väldigt, väldigt mycket plugg. Och när man väl inte pluggar så gör man andra tokiga saker, som till exempel att gå på gayklubb.

Första födelsedagen utanför Ängsvägen, Ösmo, Stockholm och Sverige, och till och med Europa! Först fördelsedagen i Perth, min första Perthday, och jag var hur otaggad som helst ! Eftersom alla andra svenskar här utom jag läser en Bachelor of Communication, och jag en Bachelor of Creative Industries, gör det att våra scheman skiljer sig ganska ordentligt. Enligt mina beräkningar skulle jag vakna själv, vara själv hela dagen, gå till skolan när alla gått hem och komma hem lagom till alla skulle sova. Inte den mest önskade födelsedagen precis. Så min plan var att försöka ha en bra dag själv helt enkelt, äta god frukost nånstans, inte plugga på hela dagen och avsluta med att se en bra film.

När jag vakna kände jag mig precis så här:



Jag kollade igenom min svenska mobil och läste igenom ett antal uppmuntrande gratulationssms. Mest värmande var det från moster Martina och kusin Amanda, men samtidigt gjorde det mig mindre glad över dagen. Tänk om jag hade vart hemma i Sverige, då hade jag haft folk omkring mig hela tiden! Efter lite depp gick jag tillslut upp, öppnade sovrumdörren och såg den här hängandes på dörrknoppen:


Robins påhitt, och det värmde lite att han tänkte på mig. Vidare in till badrummet hängde en ytterliggare lapp:



Så visade det sig att han hade utsmyckat hela lägenheten med grattislappar: tandborsten, tvålen, köket, luckorna, besticken, min stol och till och med mina skor! I köket stod han sen och väntade på mig med färdiglagad frukost, helt, helt underbart! Jag fick en grattiskram och sen kilade han iväg till skolan. Dagen kanske inte skulle bli så dålig trots allt.


Senare gick jag  till min favoritrestaurang, åt lunch och drack mitt livs godaste kaffe. Vidare till filmbutiken här i närheten där jag skulle hyra filmerna. Vid kassadisken drar killen mitt medlemskort och säger:

”It’s your birthday today!”
”Yeah, I know.”
”Happy Birthday!”
”Thank you!”
”No charge.”
”What?!”
”Yeah, it’s your birthday, no charge.”

Så jag fick hyra två filmer gratis i present. Efter det drog jag till Kings Park, den enorma parken med den otroliga utsikten, och läste lite, för att sen gå till skolan. Jocke och Mia stämde in i en högljudd svensk födelsedagssång så alla elever stirrade förvirrat, perfekt!

Väl hemma och öppnade jag dörren och hörde det där ordet: ”SUPRISE!”  Där fanns Robin, Helena och Helena med morotstårta, chips, ballonger och presenter. Nu är det kanske inte sånt som räknas, men det var lycka. Att de hade tänkt på mig och fixat för att jag skulle bli glad, och det blev jag verkligen. Efter fikat avslutade vi kvällen på Queens här i närheten, och vet ni så mycket bättre än så kunde det inte bli.

Nu har jag bott i vår lägenhet i en månad, sicko. Tänkte att ni skulle få en snabb rundtur iaf. Så här såg lägenheten ut innan vi köpt nånting (än så länge är den för tom för att det ska kännas värt att visa den möblerade versionen):

Vi var 19 när vi kom, och efter 2,5år var ... kvar.

We'll see. Ö-rådet har börjat och första hemskickningen är gjord, ingen sitter säkert. Hemlängtan har tydligen börjat stöka här nere i Australien och man vet aldrig när eller mot vem den slår till. Efter exakt 4 veckor nu så har den första personen lämnat oss, för alltid. Kurserna avhoppade, rummet avsagt och kontinenten lämnad. Med en flygtid på 20h så lämnade hon det nya soliga, livet i Australien och återvände till kära, kyliga Sverige.

Vi får se hur lång tid det tar tills nästa farväl.