.

Man brukar säga att det är svårt att bryta vanor, jag säger att det är sjukt lätt att omanpassa sig. Att jag i ca. 4år alltid gått upp 5.30 om mornarna spelar fan ingen roll nu när jag väldigt sällan går upp innan 8. Alltså jag trodde att någon verkligen hade ställt om klockorna när jag gick upp 6.20 imorse och nu 14 h senare vill jag bara sova. Det var inte bara en kul grej jag kom på, att gå upp 6.20 alltså, utan klockan 8.48 befann jag mig i Fremantle och 10.00 på Rottnest Island. En liten ö helt enkelt, utanför Perth.

Jag tyckte vår idé var brilliant, att hyra cyklar och sen cykla runt hela ön och se på allt som kändes viktigt. Den var däremot inte så brilliant, av någon anledning har jag glömt bort hur man cyklar. Visst att jag och Karin cyklar på gymmet ibland, men de står ju i alla fall still. Jag höll på att ramla ett antal gånger, tappade min väska några till och har så jävla ont i rumpan nu. Helt sjukt ont. Men det kunde ju vart en bra idé...


Cykla runt hela ön lyckades vi med ändå. Det var sjukt fint, lite annorlunda natur, men fint. Sådär fint så man vill kunna visa det, men hur mkt man än fotar så får man liksom inte med det fina. Hard to explain, hard to show.

Men ändå. Vi åkte förbi ett träsk:



Två Robin:


En sandig gång:

Vi såg även en påfågel och pelikan:



Men det jag var allra, allra mest exalterad över blev den allra, allra sämsta bilden. Som ja sa gick inte mitt cyklande så bra, så jag tappade bort både Robin och mig själv. Helt vilse bland ett kringelkrångel av vägar började jag bli lite smått rädd, speciellt eftersom den sista färjan snart skulle gå. "Jag vill inte spendera en hel natt på den här ön själv! Jag vill inte ens spendera en hel natt med Robin på den här ön!" No offence. Nu har det här egentligen ingenting alls att göra med bilden, det var bara en sak som hände. Men jag lyckades tillslut komma tillbaka till hamnen och utgångspunkten, så där satt jag mig på några stenar och väntade på att Robin skulle hitta mig. Och när jag satt där simmade en enorm rocka förbi precis vid mina fötter! Wihu. Tog mig ett tag att reagera och ett tag att få upp kameran, så man ser den knappt alls. Men ni kan ju använda lite fantasi :)


Tillslut hitta vi varandra och kunde ta oss hem till kära Walcott Street igen, och ramla dödströtta ner i våra sängar klockan halv sju på kvällen. Eller ja, jag ramla ner i min säng och Robin låtsas vara viktig i vardagsrummet.