.

Det är nu mer än en vecka sen, men det är aldrig försent att prata om festival.

Förra helgen var jag, Sanna och lite annat folk på V-festival här i Perth. Inte festival på riktigt med flera dagar, tält och lerdikerna, men festival var det ändå. När vi gick in på festivalområdet kände man genast den där lukten av för mycket öl, ljudet av för hög musik och känslan av för mycket folk, och speciellt den där känslan som spritter i fingertopparna. Jag trodde ett tag att jag skulle börja gråta på plats av lycka, men istället tog jag mig samman och skickade ett antal lyckosms till alla där hemma.


Det började precis som det ska, med en öl på ängen och alla människor både framför och bakom och se det där okända bandet som är rätt bra om man bara lyssnar lite extra.


Första spelningen vi verkligen skulle se var Duffy, inte nått som direkt föll mig i smaken, men va fan. Kvinnan stod där översexuell med för mycket självfortroende och sina löjliga ”dansande” körsångare i bakgrunden, alla i samma röda linne. Jag smet däremot iväg mitt i spelningen för att gå på nått som kändes bättre – M83.

Där fanns en liten, men glad, publik som alla sjöng med och studsa sådär lagom mycket, innan de blivit helt intappade i festivalkänslan. Efter spelningen när jag skulle återsluta mig med de andra igen råkade jag mer eller mindre gå in i en annan kille, så vi stannde och snackade lite. Han frågade vilka jag var där för att se och jag svarade glatt att jag kom från M83, men var mest uppspelt för Razorlight och The Killers. Själv verkade han inte ha något favoritband utan gick mest bara runt lite. Jag antog att han jobbade där, eftersom han hade det kända bandet hängandes runt halsen.

Därefter följde Kaisher Chiefs och något annat jag inte riktigt brydde mig om. Jag skyndade mig iväg igen till den lilla scenen och ställde mig glatt längst för att få se Razorlight. När bandet börjar spela blev jag däremot inte riktigt lika glad. Då visar det sig att killen jag tidigare stått och pratat med är gitarristen i Razorlight, han jag pratat med om hur mycket jag gillar just Razorlight. Japp, jag ville dö. Men spelningen och var bra och alla de där lyckosångerna framfördes en efter en.



Efter det stod vi och lyckohoppa lite sådär spontant till The Kills och Snow Patrol, för att sen förlora oss till The Killers. På riktigt. Sanna försvann nånstans, och jag nån annanstans. Men det gjorde inget och i 1,5h var det jag, The Killers och sjukt mycket annat folk, och vi hade så grymt kul.



Nu blir det höst, vinter och vår, sen är det äntligen dags igen.
(Bilderna är tagna av Sanna)