.

Tro det eller ej, men jag lever fortfarande. Det är inte så att jag tar mitt liv bara för att jag har några tankar som slår lite extra hårt på tinningen. Ja ska varken dö, åka hem eller bli djupt deprimerad. Tänkte bara att jag skulle upplysa er om det (speciellt mamma). Men man kan faktiskt inte alltid le så det gör ont i kinderna, även om det är vad som händer oftast.

Tänkte återge lite mer från det där lovet vi hade. Nicole, en aussietjej från skolan, bjöd hem mig på nått som hette något oförståligt. Jag identifierar det som en såndär tjejig spakväll, utan att vara speciellt tjejig.

Nicole kom och hämta mig med sin bil på skolan (där jag duktigt nog satt och plugga på lovet), och när vi kom fram till henne möttes jag av hennes sorgsna syster. Tydligen hade hennes bil dött, så innan det hela började så skulle vi ha en begravning där alla skulle läsa sina avskedsbrev. Jag fick extra plus för att jag var svartklädd, och fick filma hela eventet.


Efter det drack vi vin, kletade in våra ansikten i illaluktande klet, åt chokladägg och kokosbakelser, för att sist byta bort det illaluktande kletet mot en glittrig godisspray. Sen hade jag en tung huvudvärk; ett resultat av vin, för många, starka lukter och för höga, gälla tjej-"fniss".


Men nej, det var en trevlig kväll. Nicoles syster är galen (och hon har affischer på HannaMontana på sina väggar, vilket jag bara inte kunde låta bli att kommentera), de är otroligt bortskämda, maten var för god och jag gillar Nicole väldigt mycket. Jag tycker det är en alldeles lagom bra kombination.