.

På golvet med nybakat fruktbröd från hörnbageriet, en sommardrink, solvind genom fönstret, en nynnade Lykke Li, saltvattenfyllda ögon och så ett jättestort Sverigepaket! I det finns tillräckligt med kärlek ända tills Bodin Svensson kommer på besök.

Konsumpåsen, festivalsjalen, Allram Eeast, Gott&Blandat, raggsockorna, inspirationsböcker, 15 låtar om Stockholm, massa filmer & regnkappan (!). Men bäst av allt orden från moster, mormor, mamma, pappa och syster.

 

Tjena Mickpick!

Juste jag ska säga chokoladeboll. men jag kände för att skriva Mickpick. Men i alla fall.

(Syster)

 

Det är helt underbart läskigt hur jag tycker att hon blir mer och mer som mig. Fast som en aningens lite bättre mig, som dessutom spelar fotboll!

 

 

I resign into Silence

Det var vad han sa.

 

Hur ser jag ut egentligen?
Ett hopplock av mig och mitt hår det senaste året. Jag ser i alla fall galen ut jämt.

Julen, precis innan vi bytte minus till plus. Mitt hår är rött, rött.

 

I den varma staden, mitt hår är orangefärgat men jag har fortfarande samma kläder.

 

 

Marks födelsedag och jag undrade länge vem tjejen i en likadan halsduk var..

 

 

Mitt galna hår en dag till jobbet.

 

 

Mitt hår och jag när jag är sjuk, sjuk.

 

 

Och sen så borstade jag håret innan jag skulle till frisören. Jämförelsen mellan mitt raka och sjuka hår är underbar!

 

Och sen så tog jag och mitt hår oss äntligen till frisören.

 

 

Oktoberstormen har blivit en pollenexplosion, människorna går baklänges på höger sida av trafikmarkeringarna, och efter klockan tio drömmer ingen mer.
Vem visste att de önskade känslopustarna skulle fastna högst upp i bröstet. Varför sa ingen att man skulle hyperventilera koldioxid i takt till åsikterna.

Vad ska man med en klarblå himmel till när regnmolnen låter oss andas?

183 dagar senare och det enda som finns kvar är ordsmekningar i vindarna, och så hyperventilationen. Morgonkrigen och regnspringet tog slut för länge sen, och The Fray byttes ut emot ett tyst hiss av de egna andetagen.

Plötsligt förstår man varför de väljer att inte andas längre, och kanske blir solljuset mer vänligt då. Men till dess fortsätter jag att blåsa ordkombinationerna utmed havsvindarna och hoppas att drömmarna snart kommer tillbaka, även efter klockan tio.

En sommarkväll, en lördagkväll, en av de bästa i Perth. The Perth Royal Show är en show (?) som pågår en vecka i Perth varja år. Jag skulle förklara det som en stor marknad med lite extra aspekter och en lite större tivoliavdelning än vanligt. Inget av det var egentligen något att lägga huvudet på sned för, men det jag kände fick mig att snudda vid hyperventilationerna av spänning och gnistor.

Bara lukten av marknad, frityrolja, sockervadd och sommarsol, gör mig helt sprallig. Av någon underlig anledning är marknader, festivaler och andra folksamlingar det som får min smilegrop att bli extra synlig. Vi började givetvis med underlig mat: majskolv och korv på pinne.

 

 

Vi fastnade under en av åkattraktionerna med mer förfäran än glädje i blicken. Vi såg på varann, skakade på huvudet och gick vidare. När vi gått runt hela området två gånger frågade Kristy vad jag ville åka. Jag bet mig i läppen och pekade försiktigt på Extreme Speed, den vi båda i en tyst överenskommelse bestämt att inte åka. Kristy förklarade att vår vänskap efter detta var över, och vi köpte biljetterna. Jag blev sådär löjligt, löjligt nervös. Mina knän hoppade mer än när jag skulle stå framför min högstadieklass med en kudde under magen och rouge i hela ansiktet, mina tänder hackade så mycket att ingen nånsin skulle tro att det var 28° och jag pratade så snabbt att jag inte ens hade tid att andas. "Shut up! Shut up!" Och så fick hon mig att tvinga mig själv att andas, prata tyst med mig själv och kika ut över en stor del av Perth.

 

Sen då? Sen kunde jag inte sluta skratta, medan Kristy förtvivlat försökte få sin tröja att hålla sig nere och inte uppe över huvudet. När vi gick av skakade knäna fortfarande och det var längesen jag hade ett sådant adrenalinrus.

 

 

 

Mot slutet gick vi för att se fyverkerierna. Det började med att jag lyriskt fotade det mesta och suckade lite över all rök, men efter fem minuter gick det inte längre och jag la ner kameran. Jag la huvudet på sned och helt omedvetet tappade hakan. Jag har aldrig, aldrig sett en så enorm fyverkerishow, nånsin. De hade koreograferad färgsprutning till Harry Potter, guldglitter till Abba och bäst av allt färgglatt skimmer till Lilla Sjöjungfrun! När mitt armhår stod rakt upp och Kristy både skrek och grät av förvåning undrade jag seriöst om vi befann oss av en invigning av OS. (Och ja Robin, det var flera gånger bättre än Stockholm på nyår)

 

 

 

Kvällen avslutades med barnpresenter till mig och Kristy av hennes söta mamma och gratis kaffe av en mörkhårig barista i ett fikatält. En kille som inte alls förstod tjusningen i att åka karuseller när man kunde köpa affischer. Helt, helt klart en av de bästa kvällarna.

 

Vi flydde staden och regnet till landet och solen. För mig så var det lycka mest hela tiden. Även om ja försökte hålla det inom mig så bubblade det över ibland och jag snurrde så fort att ja ramlade och rullade runt i sanden. Sen låtsades ja ju förstås att det var helt min intention.
127 mil upp, 127 mil ner och 12 stopp, i den grymma bilen Roadkill med Trasdockorna i bakgrunden (och alldels för mycket The Killers). Platserna hade inte bara vilda kängrus och fina stränder, utan även guldregn och blåbärsvindar. Det var en blandning av kajaktävlingar, jaga rockor i en lagun och dricka bubbeldricka och spela kort invirad i en filt. Vi fastnade i tidvattnet, blev påkörda av en kråka och lekte kändisar i sängarna. Kristy smorde till och med in sig med anal-salva, och jag tror det blir sammanfattningen av vår road trip.

Torsdag, dag 1
Vi värmde upp Roadkill med en timmes resa till Yanchep National Park där vi spionerade på koalor och grottor. Där fick alla utom Joel pluspoäng för dropparna som föll på våra nästippar. De hade en samling av King Kong, Homer Simpson, Maria och Jesusbarnet och Törnrosa, fast Kristy tyckte mest att stenarna såg ut som oanständiga kroppsdelar.

 

Vi fortsatte till kusten där vi snällt lyssnade på vakterna som sa åt oss att "Don't climb the Pinnacles". Inte för att jag hörde nått av det. En man blev jagad av emuer och den röda bilen blev gul för resten av resan.

 

 

Övernattningen skedde i spökstaden Geraldton, där deras mest omtalade restaurang var stängd. Så vi hamnade på en irländsk pub bland androgyna, dvärgar och aussies. På det kristna vandrarhemmet pratade vi med varandra genom väggarna efter att vi tröttnat på att leka kändisar.

Fredag, dag 2
Eftersom spökstaden just var en spökstad så lämnade vi den ganska snart, efter vi gjort om den till en lekplats dvs.

 

2 timmar senare hamnade vi i Kalbarri, vilket blev de flestas favoritställe. Det var här vi kajakade till en liten ö, och jag lurade in de andra i tidvattnet när jag ville känna på vågorna. Men vi är starkare än vad man kan tro, och strax därefter tog jag och Joel extrapoäng genom att tippa kajaken och bada först! Joel blev grillmästare och vi träffade vår framtida stalker för första gången. JaRRRno, finnen som gillade bRRRöst.

Lördag, dag 3
Dagen började med -$20 och en massa töntiga fåglar som ingen gillade. Istället drog vi till Kalbarri National Park och kollade på fönster, berg och brist av vatten.

 

 

 

Efter att vi sett en enorm död ko på vägen somande vi snällt i Denham. Robin i ett hål, Joel med kiss över sig och Kristy med chokladsmulor och svettiga strumpor under kudden (allt av mig). Själv tjuvlyssnade jag när Robin traskade runt i sömnen och tjurade över att någon gett honom en trasig säng.

 

 

Söndag, dag 4

Frukosten delade vi med delfinerna i Monkey Mia och töntarna i dykbutiken sa att det var för kallt för att dyka. Att jag och Håkan klarade tio grader utan torrdräkt spelade självklart ingen roll, här väntar man tills det är sommar på riktigt. I den blå lagunen sprang mina vänner upp när Joel nästan trampade på en rocka. Jag utforskade lite själv ett tag, men rockorna tröttnade lika snabbt som jag.

 

 

 

Måndag, dag 5

Mellanlandningen i Coral Bay var helt klart den bästa. Fiskarna var enorma, färggranna och hur många som helst! Efter att jag sett Doris blev jag tvungen att gå upp till ytan för att hoppa runt lite. Kristy däremot smörjde in sig med sin anal-salva och gömde sig under alla kläder som fanns. Jag antar att rött hår är mer än bara fint. Robin provade skägg, men solkrämen smakade inte så gott.

 

 

Kvällen avslutades med kängrujakt i Exmouth och lite Lykke Li ur högtalarna på det otroligt fancy Potshot.

 

Tisdag, dag 6

Högst upp på road trippen klättrade vi lite och kikade på en spricka i Cape Range National Park innan det var dags att åka hela vägen tillbaka. Första dagen med riktiga moln, och det regnade guldregn på oss när vi närmade oss Denham igen.

 

Onsdag, dag 7

Det krasade en massa när vi gick på Shell Beach.

 

 

Tillbaka i Geraldton utforskade vi krigsskandaler, klättrade på statyer och använde framtidstoaletter med begränsad tid och papper.

 

 

Torsdag, dag 8

Innan vi åkte hela vägen hem till Perth ville vi avsluta med något riktigt bra. Jag valde en camping plats med dödsrisk och gula getter. Det verkar dessutom som att solen valde att följa med oss hela vägen hem till Perth.

 

 

ROADKILL!