.

En sommarkväll, en lördagkväll, en av de bästa i Perth. The Perth Royal Show är en show (?) som pågår en vecka i Perth varja år. Jag skulle förklara det som en stor marknad med lite extra aspekter och en lite större tivoliavdelning än vanligt. Inget av det var egentligen något att lägga huvudet på sned för, men det jag kände fick mig att snudda vid hyperventilationerna av spänning och gnistor.

Bara lukten av marknad, frityrolja, sockervadd och sommarsol, gör mig helt sprallig. Av någon underlig anledning är marknader, festivaler och andra folksamlingar det som får min smilegrop att bli extra synlig. Vi började givetvis med underlig mat: majskolv och korv på pinne.

 

 

Vi fastnade under en av åkattraktionerna med mer förfäran än glädje i blicken. Vi såg på varann, skakade på huvudet och gick vidare. När vi gått runt hela området två gånger frågade Kristy vad jag ville åka. Jag bet mig i läppen och pekade försiktigt på Extreme Speed, den vi båda i en tyst överenskommelse bestämt att inte åka. Kristy förklarade att vår vänskap efter detta var över, och vi köpte biljetterna. Jag blev sådär löjligt, löjligt nervös. Mina knän hoppade mer än när jag skulle stå framför min högstadieklass med en kudde under magen och rouge i hela ansiktet, mina tänder hackade så mycket att ingen nånsin skulle tro att det var 28° och jag pratade så snabbt att jag inte ens hade tid att andas. "Shut up! Shut up!" Och så fick hon mig att tvinga mig själv att andas, prata tyst med mig själv och kika ut över en stor del av Perth.

 

Sen då? Sen kunde jag inte sluta skratta, medan Kristy förtvivlat försökte få sin tröja att hålla sig nere och inte uppe över huvudet. När vi gick av skakade knäna fortfarande och det var längesen jag hade ett sådant adrenalinrus.

 

 

 

Mot slutet gick vi för att se fyverkerierna. Det började med att jag lyriskt fotade det mesta och suckade lite över all rök, men efter fem minuter gick det inte längre och jag la ner kameran. Jag la huvudet på sned och helt omedvetet tappade hakan. Jag har aldrig, aldrig sett en så enorm fyverkerishow, nånsin. De hade koreograferad färgsprutning till Harry Potter, guldglitter till Abba och bäst av allt färgglatt skimmer till Lilla Sjöjungfrun! När mitt armhår stod rakt upp och Kristy både skrek och grät av förvåning undrade jag seriöst om vi befann oss av en invigning av OS. (Och ja Robin, det var flera gånger bättre än Stockholm på nyår)

 

 

 

Kvällen avslutades med barnpresenter till mig och Kristy av hennes söta mamma och gratis kaffe av en mörkhårig barista i ett fikatält. En kille som inte alls förstod tjusningen i att åka karuseller när man kunde köpa affischer. Helt, helt klart en av de bästa kvällarna.