.

Tisdag 1 Juni, Min världs största stad

Jag bakisflög till Shanghai, och funderade på om illamånede var en okej anledning till att gå till toaletten under landning.

 

Vi blev bussguidade genom staden, och jag förstod plötsligt att New York inte är världens största stad. Här är skyskrapor vardagsboende, även om tvätten fortfarande hänger ut genom fönstren. Och även fast andra bussresänarer fortfarande stirrade på oss, och petade i näsan, kändes Shanghai mer som en riktig metropol, där att vara västerländsk faktiskt var okej.

 

 

Vid The Bund hade vi kamerautbyte och tittade på Pudong från avstånd. På Nanjing Road blev det förvirring när små-marknaderna låg emellan de stora kommersiella varuhusen. Vi höll oss till kinesisk kultur och shoppade billiga pärlor och mer jade.

 

 

På kvällen hotellrums partade vi, innan vi åkte 93 våningar upp till världens högsta bar, The Sky Lounge, i Jin Mao Tower. Där kostade en öl 100kr och drinkarna ännu mer. Livebandet blev taggade och gästerna rädda när 20st diplomatstudenter började dansa och sjunga på det provisoriska dansgolvet. Jag, Alexa, Theodore, Najuma Comissiong (Barbados) och Brianna Harris (Kanada) rymde för ett slag till hotelloungen där vi fotade och studerade rika herrar som rökte cigarr och läste i tunga böcker, såna med läder rygg och kalligrafi. Det fanns också en framtidstoalett som öppnades automatiskt, sjöng och gav flickorna orgasmer om man stannade för länge. Uppe igen skrek vi till Mr Bightside innan Antonio tog mig för en sista dans, en som fick mig att minnas mellanstadiet tryckarna på våra matsalsdiscon. Det var fint.

 

 

Onsdag 2 Juni, Världen samlad i Shanghai

Tillsammans med 500 000 andra människor upplevde vi hela världen samlad på en plats, The World Expo. Antonio började med att ta oss till Portugal där jag fick filminspiration, och hans pappa bakade portugisiska minipajer som vi alla glatt åt av. När vi ville till Norge så hamnade vi i Denmark, nått som säkert händer ofta, och jag blev överexalterad av att se den riktiga Lilla Sjöjungfrun statyn. Jag guidade gruppen vidare till Sverige där vi alla red på dalahästar och läste om Pippi Långstrump. Fast stoltast var jag när jag kunde peka ut för gruppen vilka som var svenskar, och exakt vilken del av Sverige dessutom. I Karibien tyckte vi mest om Barbados där Najuma lärde oss att spela road tennis. Utställningens höjdpunkt var att besöka Kanada, landet med kreativitet och unikhet. Här cyklade jag igång en film, fascinerades av tv-boxar och såg på stop-motion filmer med framtidstema. Australien handlade om storhet, och när Alex skrek ”Aussie, Aussie, Aussie!!” bland kineserna fick vi faktiskt svar. Världen avslutades med Afrika, innan vi ens hunnit se en femtedel, men så är det väl med den verkliga världen också antar jag. Hursom så gav världsexpon mig resfeber. Att samla enorma, designade byggnader från alla världens länder på en plats var bland det häftigaste någonsin, även om tanken på rivna hus och utkastade invånare var lite skrämmande.

 

Jag, Brianna, Lauren och Maddie Brodeur (Maine, USA) tyckte att shopping i storstaden skulle bli ett bra avslut på dagen, men det blev allt annat än ett avslut. Först vandrade vi långa sträckor för att hitta färjan tillbaka till andra sidan, att hitta ut ur expon var nästintill omöjligt. Taxin vi skulle ta till shoppinggatan förstod varken vår engelska eller mandarin och kastade därför ut oss, så vi gick i gissade riktning tills vi såg en annan västerländsk människa att fråga. Av två fransmän snodde vi en karta, och lyckades hitta tunnelbanan som tog oss rätt. Det hela tog sisådär två timmar, och vi var bara trötta och oerhört hungriga. Så istället hittade vi en restaurang i en gränd där vi pekade på bilder och använde påhittat teckenspråk för att få lite mat. Allt för många dumplings senare så var vi lyckligt mätta och lyckades få en taxi att köra hem oss.

 

Med ögon halvt öppna lyckades jag säga till min guide att varken kvällsdrinkar eller badrocksparty var en bra idé, och så lekte jag med Adens nya kamera. På nått sätt lyckades jag tillslut hamna i min säng.

 

 

Torsdag 3 Juni, Adjö till Bus no. 4

Eftersom de flesta skulle hem efter Shanghai började dagen med avskedstal och en splittring av Bus no.4, allt för sorgligt. Shanghai fick avslutas med stora mängder shopping och prutning i Yo Garden. Jag och Brianna lyckades fint när vi köpte saker tillsammans, slogs om det andra och pratade om religion, människor och att jag tyckte om henne.

 

 

På avskedsmiddagen åt jag för första gången på länge med bestick, inte alls lika utmanande och roligt. Vi skrattade över hur pea och pee lät likadant, Brianna och jag gav Aden bilder på våra ögonbryn och listorna gick runt där man skulle skriva namn, email och vad annat man kände för. Det var väldigt sorgligt, men okej för Brianna och jag tröståt bakelser i mängd. Obegränsad mat är underskattat!

 

 

Akrobatshowen vi såg på kvällen var bland det sjukaste någonsin. Det som man trodde var overkligt på tv var lamt i jämförelse. Här kastade de krukor med huvudet, körde 8st motorcyklar i en liten boll och flög vackert i luften samtidigt som ett liveband matchade alla händelser med musiken.

 

Det skulle sluta stiligt, så natten var på G+, en av de större nattklubbarna. Vi dansade på scenen och hängde i toalettloungen där de flesta fyllesnacken hölls. Man gick vilse ett antal gånger om, men med 180st världsstudenter kunde man alltid hitta någon man kände, eller låtsades känna. På en nattklubb blir det inte mycket till farväl, utan det sista jag såg av de flesta var dans på en scen eller hångel i ett hörn. Alldeles perfekt.

 

Kevin däremot tog mig på en nattpromenad och berättade om kinesiska hemligheter och hur omvärlden är ett okänt mysterium, som man egentligen inte vet om man vill utforska eller inte. Den natten sov jag 50min.