.

Fredag 4 Juni, Ut ur Kina, typ

Ut ur självaste Kina till Hong Kong, som ändå tillhör Kina men inte är Kina utan Hong Kong (jag vet, man vill dö av förvirring, jäkla gamla brittiska koloni). Dö ville man också göra när vårt flyg blev mer än en timma försenat på grund av kö till att lyfta. Kö? Jo, rusningstrafik på flygplatsen, tur att jag sov mestadels ändå.

Från flygplatsen åkte vi igenom ett gammal till ett nytt Hong Kong, och över världens längsta hängbro med tåg- och biltrafik, Tsing Ma Bridge. Husen, eller ja skyskraporna, var målade i alla möjlig färger. Min favorit var givetvis de gröna, och de rosa låg längst ner på listan.

På hotellet tog jag och Alexa en tupplur innan det var dags att prova Hong Kongs version av Peking Duck. Säkert inte tillåtet att sägas, men för mig smakade det likadant, lika gott förståss!

Vila och mat gav mig energi, och medans alla andra åkte hem för att sova utforskade Aden och jag an nattliga sida av Kowloon. Vi hittade de smalaste gränderna med de mysigaste restaurangerna. Mitt i staden hittade vi ett vattenland, Tai Chi träning och en öppen djurpark. Konstiga kontraster blev det när folket badade mellan skyskraporna, och svanarna var förgrunden till en stadssiluett. Men Kina är ju helt och hållet kontraster. Av en slump såg vi Hong Kongs ljusshow A Symphony of Lights, något vi egentligen inte skulle se förrän imorgon. Vi övergick istället till nattlig shopping, och spenderade några timmar inne på H&M, det var allt för längesen. Det avslutades med John Mayer sång inne på ett hotellrum, och än en gång lyckades vi glömma bort att sova.

Lördag 5 Juni, Uppe på ett berg och mitt ute i vattnet

Vi kände oss extra snygga en såndär lördagsmorgon i Hong Kong och körde på close-up foton hela morgonen. Ett gammalt tåg tog oss upp till Victoria Peak, men innan vi var uppe var vi tvungna att besegra ett okänt kinesiskt monster. En ENORM insekt. Och nu menar jag inte enorm som i att ”hej, jag är en tjej och tycker att en liten mini-spindel är läskigt stor” utan riktigt stor. Nästan så att jag trodde vi blev överfallna av en biblisk katastrof.

På toppen kikade vi på utsikten, jag smygfotade min roomie som förälskat sig i en business-student och så hittade jag äntligen lite turistiga vykort. Jag och Alexa bestämde oss för att smita iväg lite tidigare, för glasskiosken lite längre bort skrek våra namn, faktiskt. Där åt jag den godaste glassen i mitt liv: kokosnöt i en nybakad våffla. Värt.

Från toppen dalade vi ner till botten och i mitten av Aberdeen Fishing Village hoppade mina vänner på en båt och lämnade mig i land med flickorna vars enda samtalsämne var sex. Men det var okej, och Alf kom till min räddning, kameran alltså. Sampanen hade färgglatt tak, runda rislampor och en glad styrman, alldeles perfekt för en tur på sjön, eller vad man nu ska kalla det lilla vattnet.

Vi stannade utanför Jumbo Floating Restaurant, vilket var en restaurang-båt, därute mitt i vattnet. De serverade inte bara mat utan gav en möjlighet att vara både kock, kung eller drottning. Jag gick givetvis för det första.

På eftermiddagen svalkade vi av oss Kina-solen i Repulse Bay, en av de mest kända stränderna i Hong Kong. Det var en underlig känsla att flyta som en sjöstjärna i vattnet och titta på skyskrapor samtidigt. När de pinnsmala flickorna hade försvunnit från flotten bildade vi ett plattforms gäng. Inte oerhört produktiva dock, vi somnade allihopa. Tillbaka på stranden var alla märkliga på sina egna sätt, någon som en älg och någon annan som en krabba, och då togs våra strandbilder.

Alexa och jag såg plötsligt likadana ut med tjusiga strumpbyxor, alldeles för mycket svart och så en touch av grönt, så som vi båda gillar det. Ovanpå en dubbelbuss, utan tak, åkte vi till en nattmarknad där vi virrade runt helt utan karta. Vi valde en restaurang med god kantonesisk mat och köpte drinkar på 7 Eleven. Vid hamnen upplevde vi ljusshowen på riktigt innan det var dags att försvinna igen. På väg tillbaka fastnade vi i stånden och köpte billiga smycken, och plötsligt var vi vilse. Alla skyllde på Alexa, men så hittade jag fotmassageaffären igen och tillslut var vi på väg till Hong Kongs uteliv.

Vi vandrade upp och ner på en gata av barer och klubbar och förstod snabbt att gå ut i Hong Kong är exklusivt. Det behövdes kanske inte högklackat och kostym, men helst 300kr eller mer för att komma in. Så vi hamnade på ett litet hak som blandade salsa och gamla hits, och gav flickorna gratis drinkar fram till 01. Diplomatgänget stannade och tog säkerligen upp hela stället, om inte mer än så. Vi hade osagda danstävlingar där jag och Aden var ständigt utklassande, men sen så sa jag ju att amerikaner inte kan dansa.

När luften var helt slut tog jag och James Menyah-Artivor (Namibia) en promenad bland glada och salongsberusade människor. Han retade mig för att jag lät överdrivet aussie, och jag knuffade honom och sa att omyndiga pojkar inte hade någon talan. När vi kom tillbaka hade de flesta ur gruppen åkt hem, men vi och några andra vandrade vidare och hamnade på en vattenpipa-bar med rap-musik, helt i min stil…

Söndag 6 Juni, Ett sorgligt adjö på sjön

Vi tog vår allra första sovmorgon, den sista dagen. Eftersom nästan hela dagen var fri för egna upptäckter så spenderades det mesta av den på staden. Efter att ha lyckats få ur en kines vilken buss som gick till färjan, försvann jag och Alexa ifrån gruppen. Vi färjade över till Hong Kong ön och fastnade på en sjöutsikts-restaurang hungriga efter frukost. Det börjades med flashiga cocktails, sådär strax efter tolv, och vi skrev våra vykort samtidigt som vi kikade ner på staden och båttrafiken.

På shoppingjakt köpte vi fina sjalar och suktade efter dyra designsmycken. Vi hamnade inne på en marknad och båda slogs av tanken att vi inte ville åka hem. Men tiden gick för fort, och så var vi på färjan över vattnet igen.

Framför spegeln gjorde vi oss sista-kvällen-fina och såg till att vi hade olika kläder på oss. Stunden förevigades med en photo booth shoot där vi lekte med glasögonen Alexa hittat under sängen. Middag och farväl togs på Buhinia Harbour Dinner Cruise, en annan restaurang-båt, men inte flytandes utan åkandes. En enorm middagsbuffé med tre bord av efterrätter och en kareokesjungandes asiat. Jag var lycklig, tjock och lite känslosam. Ute på deck togs alla ”du&jag” bilder, när alla ville komma ihåg alla, och facebook-namn byttes ut. Jag hamnade bredvid Paul Kelly (Virginia, USA) och planerade att pool-näcka i natten, och plötsligt var båten i hamn igen.

Ingen kände för att gå ut den sista kvällen, så vi berättade historier vid hotellets utomhuspool och helt plötsligt insåg jag att vår grupp delats upp i småpar här och där. Gulligt men sorgligt. När vi blev trötta hade vi en koja under våra täcken och lyssnade på musik som gjorde oss alla lagom sentimentala. Den natten stod mitt och Alexas hotellrum tomt.

Måndag 7 Juni, Att flyga vidare

Eftersom mitt och Adens flyg gick först var vi ensamma vid den sista frukostbuffén, men ingen av oss var vidare hungriga ändå. På flygplatsen kände jag mig sådär likgiltig och kröp ihop på en bänk med mina raggsockor och varm choklad. För första gången lyckades jag använda internet på riktigt, och det gjorde mig lycklig att jag välkomnades med en skype-konversation där jag och Aden lyckligt vinkade till Dan.

Säga hejdå är aldrig en lycka och det var på något sätt lättande att få sätta mig på flygplanet med mössan över huvudet och smågråta lite över att resan var över.

Så avslutades min resa till Kina, sentimental och uppgiven på väg tillbaka till Australien. Det var med tankar på kinavänner, fantastiska platser, diplomatkunskap, en annorlunda kultur och alldeles för mycket mat. Kina var mer än bara en resa, det var en livsupplevelse, dessutom en av de bästa någonsin. 

Fler bilder!