.

I onsdags när jag gick min promenad till dansskolan gav jag migsjälv ett litet självförtroende boost. Det är inte när andra visar sin uppskattning, utan när folk klagar och har för mycket åsikter som man måste övertala sig lite av den positiva energin. Jag är lite underlig på det sättet. Jag kan vara oerhört nöjd med något jag gjort, men så fort nån annan ska granska det krymper jag några millimeter. För jag vet att jag ofta tycker annorlunda, men ändå så bryr jag mig så mycket om andras åsikter. Men det är då jag får nypa mig i armen och säga till migsjälv på skarpen, och så blir jag glad och nöjd igen.

Snart är den här terminen slut, hur sjukt det än låter, och jag har gjort en hel del olika saker. Jag har vart långt ifrån nöjd med allt som jag har gjort, men det är en grej jag ändå gillar. På något sätt har jag lyckats strö över lite av min egen fingertoppskänsla på allt jag gjort. Även om det inte är perfekt, så är det i alla fall mitt eget.

Första uppgiften i Digital Photomedia var att skapa ett realistiskt fotokollage av sig själv tillsammans med någon kändis. Här lyckades jag knyta in min passion till dans och min något skeptiska syn på kändisar, och givetvis det där lilla intresset för kameran.



I första uppgiften i Introduction to Digital Video, där vi skulle göra en trailer för en film, visade jag mitt ständiga beroende av rytm och musik. Samtidigt kom den där pirrande nyfikenheten för redigering och special effekter in, anledningen till att jag faktiskt är här.

Andra uppgiften i Digital Photomedia var att göra en On-line Advertisement skapad i Flash. Där finns jag under ett litet paraply, i regnet omgiven av kreativitet. Lite i smyg har jag även lagt in förkärleken till musikaler, och i synnerhet Singing in the Rain.
(Filmen blev väldigt hackig när jag la upp den, plus att av nån anledning har slutet av sången blivit avklippt.)


Slutligen den andra uppgiften i Introduction to Digital Video där vi skulle göra en 2 min lång film, mitt val en drama. Huruvida det verkligen var en drama film kan ju diskuteras. Jag gjorde filmen väldigt surrealistisk och följde inte direkt de där narrativa konstruktionerna, för att jag kan och för att man måste inte alltid vara så petigt in line. Filmen visar väl min ständiga rädsla för de där sociala normerna och reglerna, samtidigt som den snuddar lite vid ensamhet och den direkta motsatsen. Allt gjort till musik ifrån The Knife. Att titeln till filmen dessutom är låten som symboliserar den där tonårsvändningen man gjorde för några år sen, och det som hände därefter, gör den ännu lite mer till min egen.