.

Kaffet smakar inte så mycket längre, förmodligen för att det kallnade för längesen. Jag fortsätter att dricka ändå, bara för att ha något att göra. Ibland spottar jag tillbaka kaffet i pappersmuggen, det är verkligen äckligt nu. Men jag kan inte vara still, för jag vet att du finns bara några meter bakom.

Tanken på dig och den bittra eftersmaken av det kalla kaffet gör mig illamående. Jag vill springa ut och spy. Spy upp det äckliga kaffet och få dig ur min kropp.

Men lika lite som jag kan sitta still och sluta sippa på kaffet, kan jag resa mig upp och gå. För då hamnar du på andra sidan dörren. Även om jag hatar efterkänslan av din närvaro, är jag numer beroende av att höra dig andas i mörkret.