Australia day skulle ju vara större än nyår här. Allt stängt, grymma fyverkerier och mycket fest, så vi försökte vi med. Picknick i Kings Park där man kan se ut över norra och södra perth, och så floden däremellan. Med kycklingsallad, smält choklad och vodka/limesaft på picknick-filten, klarade vi av 7h i värmen. Som mest var vi 9,5 svenskar som försökte smälta in i australienmassan. Jag vet inte riktigt hur bra det gick dock när vi spelade Uno och sjöng på Du gamla, Du fria. Hursom, så var det en bra dag!

 

 

 

Pictures from Mia!

Flygplatser har alltid varit en plats för förväntningar och äventyr. Där man är ovetande men samtidigt helt upprymd över just den känslan. Men det börjar ändras, flygplatser blir mer och mer en plats för farväl och klump-i-magen-känslor. Någonstans där man sitter på en bänk och väntar tills flyget lyfter med mascaradroppar under solglasögonen, och sen sakta går ut och vet att man är ännu lite mer ensam. Nej, fy för flygplatser.

Min familj flydde landet imorse mot kyla, mörker och hem efter ett besök på en månad. Det är underligt hur man inte riktigt vet vad man saknat tills man upplever det. Att ha mamma, pappa, syster och mormor här var att ha en del av Sverige och hemma i handen, i Australien. Om de skulle stanna så tror jag att de skulle göra Perth komplett för mig, men istället har de förstärkt viljan att komma hem igen. Förhoppningsvis tar det inte allt för lång tid.

Under månaden försökte vi utforska Australien så mycket som möjligt, med små glimtar av det bästa av Australien, Perth och mig. Bäst var nog ändå en vecka i en silvrig automatbil men lösa planer och en sydvästkust.

Måndagen började med att lämna landet i Bunbury i sällskap av plaskande däggdjur, fast bara för några kilometer förstås. Delfiner som surfade på vågor, jagade båtar och snodde skjuts när de kunde. Därifrån in i skogen, Tuart Forest National Park, som var full med färgglada spindlar som gjorde nät mellan alla de 500år gamla träden. Några av spindlarna hamnade såklart i håret istället. Sedan vandrade vi på den längsta träpiren söder om ekvatorn, 2km av Busselton Jetty.

 

 

 

 

På Tisdagen blev jag och pappa plaskande däggdjur med lufttank och fenor i Dunsborough. Vi simmade runt i det 25m höga Swan Wreck och kikade på blåsfiskar och sjöstjärnor, tryckutjämnade och flöt upp till ytan helt i onödan. Vid socker-limpa-stenen (Sugar Loaf Rock) klättrade vi runt i flipflop och doppade fötterna, för att sen simma runt igen lite längre bort.

 

 

 

Vi var vin, öl och chokladfantaster på onsdagen då vi besökte vingården Vasse Felix, bryggeriet Bootleg Brewery och chokladfabriken Margaret River Chocolate Company.

 

 

 

I Margaret River finns också Cape Leeuwin-Naturaliste National Park med de tre grottorna Mammoth Cave, Lake Cave och Jewel Cave, som vi besökte på torsdagen. Vi klättrade i ca.1500 trappor och skrämde livet ur varandra, eller det var mest bara Alexandra.

 

 

 

 

På väg till Denmark kikade vi igenom Walpole-Nornalup National Park med Tingle Trees och promenader över de 40m höga träden. I William Bay National Park badade vi i The Green Pool där vi på uppdrag simmade över till klipporn och satt under vågorna som mest såg ut som vit grädde.

 

 

 

 

 

Lördagen blev sista dagen, och pappas födelsedag. Så vi började med crossianter från bageriet och fortsatte med äppelpaj och morotskaka. I Albany gick vi i den stora staden där varje korsning hade en egen gatumusikant, helst i åldern under 14. Vi köpte födelsedagsljus och på stranden blåste vinden ut dem innan de ens var tända. Resten av dagen firade pappa genom att åka bil de 40milen tillbaka till Perth, och när vi stannade utan för 156 Lincoln Street kändes det som att vi precis börjat vår road trip. Mamma säger att "att skiljas är att mötas". Jag är inte riktigt säker på om jag förstår, men mötas vill jag i alla fall.

 

Jag saknar er redan mamma, pappa, syster och mormor.

I Perth är det varmt, det kan både vara väldigt bra och väldigt farligt.. Farligt med tanke på att jag och hanna har försökt leva i exil från beröring på grund av våra knallröda, blåsiga kroppar. Nu är vi däremot ormar som ömsar skin. Ja mamma, jag aktar mig för hudcancer, men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Det bra är att det är varmt, vilket betyder att man kan vara ute nästan när som. Så här i Perth finns det ett antal utebiografer att browsa emellan. Vi valde den i Kings Park. Den låg inte direkt i den delen av parken vi hade tänkt, vilket resulterade i en mils promenad. Men det var det värt !

 

 

 

 

 

Jag och Hanna dissade stranden och impulsåkte till John Forest National Park. Efter att ha åkt emot öst, väst, norr och sen runt runt (och blivit omkörd av en cyklist), kom vi fram. Vi tittade på ett uttorkat vattenfall, bristen av kängrur, ett obefintligt tågspår och ropade högt i en tunnel. På vägen tillbaka, i stress och utan vatten, började vi hallucinera om ormar i buskar och blev nästan inlåsta i parken. Men Pandan kom till räddning och vi gasade oss ut innan det var för sent.

 

 

Igår ramlade jag och Robin in på universitet för lite småplock, och visade runt Hanna på I See You (ECU), förhoppningsvis sista gången det här året för mig. Hannas kommentar: Fin.
Jag och Robin hoppade glatt runt för betygen vi hämtade, HD i handen (och några andra mindre stolta betyg för mig, men sånt behöver man varken hoppa för eller nämna). Sådana mönsterelever vi är. Vi kollade också på terminens filmer, skrattade, grät och skrattade lite till. Och nu när vi äntligen skaffat ett riktigt bredband kan jag ju dela med mig lite.

Så, det här är andra video logen vi gjorde i Screen Evolution kursen. Här filmar man sig själv, mixar koreograferat och planerat med live och improvisation, och dansar förstås!

Om jag kunde skulle jag komprimera ner dig till en presentask som jag kunde ha i fickan, hela tiden. Då skulle jag kunna vara säker på att jag inte tappar bort dig när vi går hand i hand.
Jag älskar dig, och det får helt enkelt räcka idag och många fler.
(Vår Bok, 01/01/09)

En del av mitt verkliga liv i Sverige har ramlat ner till Australien, min HunnieBunnie, också känd som Hanna Stawbom. Tio månader senare och jag vill fortfarande tro att vi sitter ihop så som vi gjorde förut. Vi får väl se. Men det känns bra att ha någon som kan komma in på insidan igen, även om man ibland tror att det inte alls behövs. Med Hanna här nu så tror jag att mitt sommarlov kommer bli ännu bättre än vad framtiden säger!

 

För det enda jag vill ge dig är migsjälv, och det enda jag vill ha är du.

Nätstrumpbyxor på fel del av kroppen, en lowrider, att kolla på film mellan en tjejs ben, en dream machine, en lärare vinglandes runt med en Corona i handen, heliumballonger och nakna vikingar. Vad finns det inte att älska med arty-arty tillställningar med personer i alla möjliga färger?

Vi hade vår avslutningsutställning ikväll för kursen Screen Evolution. En kurs där du får bättre betyg ju mer du flummar och läraren är på riktigt galen. Det blev en alldeles perfekt kväll där jag inledde allt med filmprojektion på Henriks ansikte, som gick okej. Blandningen att ha människor som kommer dit för att stötta dig, inspereras av personers oändliga fantasi och att var totalt omgiven av film, gav mig en adrenalinkick att vara för en vecka. Man märker att vissa vill försvinna därifrån i samma stund som de kommer in, medans andra kan stanna förevigt. Jag är definitivt den sista och i slutet av utställningen hade jag varit med i en musikvideo, lekt bagare, ritat paraplyn med hål i, samt skaffat mig ett filmteam och hemmafru.

Nu gäller det bara att hålla i allt i 3 månader.

Efter lite latte med mina baristapojkar är kreativitetsbubblet tillbaka och planerna är storslagna.
Det handlar inte om rädda-världen-planer eller ännu en kortfilm. Det handlar snarare om att sova med fönstret öppet för att känna nattluften och inspireras av grannarnas ständiga festande. Jag ska tvätta min spegel så att jag kan hålla mitt hår i styr. Byta lakan oftare, för den där känslan av nyduschad kropp emot nytvättade lakan är så underbar. Men inte allt för ofta förstås, det måste ju fortfarande vara speciellt.

Varje vecka ska tillägnas ett nytt café med hopp om bra kaffe och mysstämning. Där ska jag fylla en till svart bok med ord, och så ska jag lämna en liten hemlighet på en skrynklig servett. Kanske på svenska till och med. Jag ska simma, sola och köpa strumpor utan hål. Swanbourne borde definitivt provas. Random skivor från Planet, för det är musiken som inspirerar och ger allting lite mer själ. Därför ska jag fylla mig med hes livemusik från någon sunkig källare, och passionerat trippa på tårna framför en spegel.

Äventyren är också med på hörnet av pappret, de där små äventyren. Klipporna vi ska falla ifrån, nöjesfältet med g-krafterna och hoppa rakt ut i luften igen med fötterna i ett snöre. Och givetvis är det dags att tappa bort tiden igen. Byta ut morgonteet på balkongen till eftermiddagsöl och midnattsvin, för att till slut blanda ihop allt och börja dagen med champagne medans grannarna plockar upp tomburkarna på utegården.

Det handlar om att inte bry sig längre, för i slutet är ett öppet fönster och en ren spegel bättre än ett namn i sluttexterna eller en bortgiven arm till något du inte tror på.
Vi ses i nattluften med musik i hjärtat och skummad mjölk på nästippen.

Och sen ska jag ju köpa en filmkamera och dokumentera allt ur ett nybörjasperspektiv såklart!

På golvet med nybakat fruktbröd från hörnbageriet, en sommardrink, solvind genom fönstret, en nynnade Lykke Li, saltvattenfyllda ögon och så ett jättestort Sverigepaket! I det finns tillräckligt med kärlek ända tills Bodin Svensson kommer på besök.

Konsumpåsen, festivalsjalen, Allram Eeast, Gott&Blandat, raggsockorna, inspirationsböcker, 15 låtar om Stockholm, massa filmer & regnkappan (!). Men bäst av allt orden från moster, mormor, mamma, pappa och syster.

 

Tjena Mickpick!

Juste jag ska säga chokoladeboll. men jag kände för att skriva Mickpick. Men i alla fall.

(Syster)

 

Det är helt underbart läskigt hur jag tycker att hon blir mer och mer som mig. Fast som en aningens lite bättre mig, som dessutom spelar fotboll!

 

 

I resign into Silence

Det var vad han sa.

 

Hur ser jag ut egentligen?
Ett hopplock av mig och mitt hår det senaste året. Jag ser i alla fall galen ut jämt.

Julen, precis innan vi bytte minus till plus. Mitt hår är rött, rött.

 

I den varma staden, mitt hår är orangefärgat men jag har fortfarande samma kläder.

 

 

Marks födelsedag och jag undrade länge vem tjejen i en likadan halsduk var..

 

 

Mitt galna hår en dag till jobbet.

 

 

Mitt hår och jag när jag är sjuk, sjuk.

 

 

Och sen så borstade jag håret innan jag skulle till frisören. Jämförelsen mellan mitt raka och sjuka hår är underbar!

 

Och sen så tog jag och mitt hår oss äntligen till frisören.

 

 

Oktoberstormen har blivit en pollenexplosion, människorna går baklänges på höger sida av trafikmarkeringarna, och efter klockan tio drömmer ingen mer.
Vem visste att de önskade känslopustarna skulle fastna högst upp i bröstet. Varför sa ingen att man skulle hyperventilera koldioxid i takt till åsikterna.

Vad ska man med en klarblå himmel till när regnmolnen låter oss andas?

183 dagar senare och det enda som finns kvar är ordsmekningar i vindarna, och så hyperventilationen. Morgonkrigen och regnspringet tog slut för länge sen, och The Fray byttes ut emot ett tyst hiss av de egna andetagen.

Plötsligt förstår man varför de väljer att inte andas längre, och kanske blir solljuset mer vänligt då. Men till dess fortsätter jag att blåsa ordkombinationerna utmed havsvindarna och hoppas att drömmarna snart kommer tillbaka, även efter klockan tio.

En sommarkväll, en lördagkväll, en av de bästa i Perth. The Perth Royal Show är en show (?) som pågår en vecka i Perth varja år. Jag skulle förklara det som en stor marknad med lite extra aspekter och en lite större tivoliavdelning än vanligt. Inget av det var egentligen något att lägga huvudet på sned för, men det jag kände fick mig att snudda vid hyperventilationerna av spänning och gnistor.

Bara lukten av marknad, frityrolja, sockervadd och sommarsol, gör mig helt sprallig. Av någon underlig anledning är marknader, festivaler och andra folksamlingar det som får min smilegrop att bli extra synlig. Vi började givetvis med underlig mat: majskolv och korv på pinne.

 

 

Vi fastnade under en av åkattraktionerna med mer förfäran än glädje i blicken. Vi såg på varann, skakade på huvudet och gick vidare. När vi gått runt hela området två gånger frågade Kristy vad jag ville åka. Jag bet mig i läppen och pekade försiktigt på Extreme Speed, den vi båda i en tyst överenskommelse bestämt att inte åka. Kristy förklarade att vår vänskap efter detta var över, och vi köpte biljetterna. Jag blev sådär löjligt, löjligt nervös. Mina knän hoppade mer än när jag skulle stå framför min högstadieklass med en kudde under magen och rouge i hela ansiktet, mina tänder hackade så mycket att ingen nånsin skulle tro att det var 28° och jag pratade så snabbt att jag inte ens hade tid att andas. "Shut up! Shut up!" Och så fick hon mig att tvinga mig själv att andas, prata tyst med mig själv och kika ut över en stor del av Perth.

 

Sen då? Sen kunde jag inte sluta skratta, medan Kristy förtvivlat försökte få sin tröja att hålla sig nere och inte uppe över huvudet. När vi gick av skakade knäna fortfarande och det var längesen jag hade ett sådant adrenalinrus.

 

 

 

Mot slutet gick vi för att se fyverkerierna. Det började med att jag lyriskt fotade det mesta och suckade lite över all rök, men efter fem minuter gick det inte längre och jag la ner kameran. Jag la huvudet på sned och helt omedvetet tappade hakan. Jag har aldrig, aldrig sett en så enorm fyverkerishow, nånsin. De hade koreograferad färgsprutning till Harry Potter, guldglitter till Abba och bäst av allt färgglatt skimmer till Lilla Sjöjungfrun! När mitt armhår stod rakt upp och Kristy både skrek och grät av förvåning undrade jag seriöst om vi befann oss av en invigning av OS. (Och ja Robin, det var flera gånger bättre än Stockholm på nyår)

 

 

 

Kvällen avslutades med barnpresenter till mig och Kristy av hennes söta mamma och gratis kaffe av en mörkhårig barista i ett fikatält. En kille som inte alls förstod tjusningen i att åka karuseller när man kunde köpa affischer. Helt, helt klart en av de bästa kvällarna.

 

Vi flydde staden och regnet till landet och solen. För mig så var det lycka mest hela tiden. Även om ja försökte hålla det inom mig så bubblade det över ibland och jag snurrde så fort att ja ramlade och rullade runt i sanden. Sen låtsades ja ju förstås att det var helt min intention.
127 mil upp, 127 mil ner och 12 stopp, i den grymma bilen Roadkill med Trasdockorna i bakgrunden (och alldels för mycket The Killers). Platserna hade inte bara vilda kängrus och fina stränder, utan även guldregn och blåbärsvindar. Det var en blandning av kajaktävlingar, jaga rockor i en lagun och dricka bubbeldricka och spela kort invirad i en filt. Vi fastnade i tidvattnet, blev påkörda av en kråka och lekte kändisar i sängarna. Kristy smorde till och med in sig med anal-salva, och jag tror det blir sammanfattningen av vår road trip.

Torsdag, dag 1
Vi värmde upp Roadkill med en timmes resa till Yanchep National Park där vi spionerade på koalor och grottor. Där fick alla utom Joel pluspoäng för dropparna som föll på våra nästippar. De hade en samling av King Kong, Homer Simpson, Maria och Jesusbarnet och Törnrosa, fast Kristy tyckte mest att stenarna såg ut som oanständiga kroppsdelar.

 

Vi fortsatte till kusten där vi snällt lyssnade på vakterna som sa åt oss att "Don't climb the Pinnacles". Inte för att jag hörde nått av det. En man blev jagad av emuer och den röda bilen blev gul för resten av resan.

 

 

Övernattningen skedde i spökstaden Geraldton, där deras mest omtalade restaurang var stängd. Så vi hamnade på en irländsk pub bland androgyna, dvärgar och aussies. På det kristna vandrarhemmet pratade vi med varandra genom väggarna efter att vi tröttnat på att leka kändisar.

Fredag, dag 2
Eftersom spökstaden just var en spökstad så lämnade vi den ganska snart, efter vi gjort om den till en lekplats dvs.

 

2 timmar senare hamnade vi i Kalbarri, vilket blev de flestas favoritställe. Det var här vi kajakade till en liten ö, och jag lurade in de andra i tidvattnet när jag ville känna på vågorna. Men vi är starkare än vad man kan tro, och strax därefter tog jag och Joel extrapoäng genom att tippa kajaken och bada först! Joel blev grillmästare och vi träffade vår framtida stalker för första gången. JaRRRno, finnen som gillade bRRRöst.

Lördag, dag 3
Dagen började med -$20 och en massa töntiga fåglar som ingen gillade. Istället drog vi till Kalbarri National Park och kollade på fönster, berg och brist av vatten.

 

 

 

Efter att vi sett en enorm död ko på vägen somande vi snällt i Denham. Robin i ett hål, Joel med kiss över sig och Kristy med chokladsmulor och svettiga strumpor under kudden (allt av mig). Själv tjuvlyssnade jag när Robin traskade runt i sömnen och tjurade över att någon gett honom en trasig säng.

 

 

Söndag, dag 4

Frukosten delade vi med delfinerna i Monkey Mia och töntarna i dykbutiken sa att det var för kallt för att dyka. Att jag och Håkan klarade tio grader utan torrdräkt spelade självklart ingen roll, här väntar man tills det är sommar på riktigt. I den blå lagunen sprang mina vänner upp när Joel nästan trampade på en rocka. Jag utforskade lite själv ett tag, men rockorna tröttnade lika snabbt som jag.

 

 

 

Måndag, dag 5

Mellanlandningen i Coral Bay var helt klart den bästa. Fiskarna var enorma, färggranna och hur många som helst! Efter att jag sett Doris blev jag tvungen att gå upp till ytan för att hoppa runt lite. Kristy däremot smörjde in sig med sin anal-salva och gömde sig under alla kläder som fanns. Jag antar att rött hår är mer än bara fint. Robin provade skägg, men solkrämen smakade inte så gott.

 

 

Kvällen avslutades med kängrujakt i Exmouth och lite Lykke Li ur högtalarna på det otroligt fancy Potshot.

 

Tisdag, dag 6

Högst upp på road trippen klättrade vi lite och kikade på en spricka i Cape Range National Park innan det var dags att åka hela vägen tillbaka. Första dagen med riktiga moln, och det regnade guldregn på oss när vi närmade oss Denham igen.

 

Onsdag, dag 7

Det krasade en massa när vi gick på Shell Beach.

 

 

Tillbaka i Geraldton utforskade vi krigsskandaler, klättrade på statyer och använde framtidstoaletter med begränsad tid och papper.

 

 

Torsdag, dag 8

Innan vi åkte hela vägen hem till Perth ville vi avsluta med något riktigt bra. Jag valde en camping plats med dödsrisk och gula getter. Det verkar dessutom som att solen valde att följa med oss hela vägen hem till Perth.

 

 

ROADKILL!

Vi äventyrade lite och tog Pandan nordöst om Perth till Whiteman Park, Caversham Wild Life Park, jag, Joel och Therese. Kängrur överallt, hoppandes, kliandes och sovandes. Jag, helt lyrisk, struntade i det sista och nosade med kameran på dem ändå. Helst ville jag lägga mig i sanden och mysa med dem, men ville inte riktigt att besökarna skulle kela med mig också. Bäst var ändå racer-albino-kängrun, om jag ändå kunde skutta som honom! Det fanns givetvis andra djur också, men de var inte alls lika viktiga. En underbar plats, och det hela slutade i alldeles för många bilder och val.