Om jag kunde skulle jag komprimera ner dig till en presentask som jag kunde ha i fickan, hela tiden. Då skulle jag kunna vara säker på att jag inte tappar bort dig när vi går hand i hand.
Jag älskar dig, och det får helt enkelt räcka idag och många fler.
(Vår Bok, 01/01/09)

En del av mitt verkliga liv i Sverige har ramlat ner till Australien, min HunnieBunnie, också känd som Hanna Stawbom. Tio månader senare och jag vill fortfarande tro att vi sitter ihop så som vi gjorde förut. Vi får väl se. Men det känns bra att ha någon som kan komma in på insidan igen, även om man ibland tror att det inte alls behövs. Med Hanna här nu så tror jag att mitt sommarlov kommer bli ännu bättre än vad framtiden säger!

 

För det enda jag vill ge dig är migsjälv, och det enda jag vill ha är du.

Nätstrumpbyxor på fel del av kroppen, en lowrider, att kolla på film mellan en tjejs ben, en dream machine, en lärare vinglandes runt med en Corona i handen, heliumballonger och nakna vikingar. Vad finns det inte att älska med arty-arty tillställningar med personer i alla möjliga färger?

Vi hade vår avslutningsutställning ikväll för kursen Screen Evolution. En kurs där du får bättre betyg ju mer du flummar och läraren är på riktigt galen. Det blev en alldeles perfekt kväll där jag inledde allt med filmprojektion på Henriks ansikte, som gick okej. Blandningen att ha människor som kommer dit för att stötta dig, inspereras av personers oändliga fantasi och att var totalt omgiven av film, gav mig en adrenalinkick att vara för en vecka. Man märker att vissa vill försvinna därifrån i samma stund som de kommer in, medans andra kan stanna förevigt. Jag är definitivt den sista och i slutet av utställningen hade jag varit med i en musikvideo, lekt bagare, ritat paraplyn med hål i, samt skaffat mig ett filmteam och hemmafru.

Nu gäller det bara att hålla i allt i 3 månader.

Efter lite latte med mina baristapojkar är kreativitetsbubblet tillbaka och planerna är storslagna.
Det handlar inte om rädda-världen-planer eller ännu en kortfilm. Det handlar snarare om att sova med fönstret öppet för att känna nattluften och inspireras av grannarnas ständiga festande. Jag ska tvätta min spegel så att jag kan hålla mitt hår i styr. Byta lakan oftare, för den där känslan av nyduschad kropp emot nytvättade lakan är så underbar. Men inte allt för ofta förstås, det måste ju fortfarande vara speciellt.

Varje vecka ska tillägnas ett nytt café med hopp om bra kaffe och mysstämning. Där ska jag fylla en till svart bok med ord, och så ska jag lämna en liten hemlighet på en skrynklig servett. Kanske på svenska till och med. Jag ska simma, sola och köpa strumpor utan hål. Swanbourne borde definitivt provas. Random skivor från Planet, för det är musiken som inspirerar och ger allting lite mer själ. Därför ska jag fylla mig med hes livemusik från någon sunkig källare, och passionerat trippa på tårna framför en spegel.

Äventyren är också med på hörnet av pappret, de där små äventyren. Klipporna vi ska falla ifrån, nöjesfältet med g-krafterna och hoppa rakt ut i luften igen med fötterna i ett snöre. Och givetvis är det dags att tappa bort tiden igen. Byta ut morgonteet på balkongen till eftermiddagsöl och midnattsvin, för att till slut blanda ihop allt och börja dagen med champagne medans grannarna plockar upp tomburkarna på utegården.

Det handlar om att inte bry sig längre, för i slutet är ett öppet fönster och en ren spegel bättre än ett namn i sluttexterna eller en bortgiven arm till något du inte tror på.
Vi ses i nattluften med musik i hjärtat och skummad mjölk på nästippen.

Och sen ska jag ju köpa en filmkamera och dokumentera allt ur ett nybörjasperspektiv såklart!

På golvet med nybakat fruktbröd från hörnbageriet, en sommardrink, solvind genom fönstret, en nynnade Lykke Li, saltvattenfyllda ögon och så ett jättestort Sverigepaket! I det finns tillräckligt med kärlek ända tills Bodin Svensson kommer på besök.

Konsumpåsen, festivalsjalen, Allram Eeast, Gott&Blandat, raggsockorna, inspirationsböcker, 15 låtar om Stockholm, massa filmer & regnkappan (!). Men bäst av allt orden från moster, mormor, mamma, pappa och syster.

 

Tjena Mickpick!

Juste jag ska säga chokoladeboll. men jag kände för att skriva Mickpick. Men i alla fall.

(Syster)

 

Det är helt underbart läskigt hur jag tycker att hon blir mer och mer som mig. Fast som en aningens lite bättre mig, som dessutom spelar fotboll!

 

 

I resign into Silence

Det var vad han sa.

 

Hur ser jag ut egentligen?
Ett hopplock av mig och mitt hår det senaste året. Jag ser i alla fall galen ut jämt.

Julen, precis innan vi bytte minus till plus. Mitt hår är rött, rött.

 

I den varma staden, mitt hår är orangefärgat men jag har fortfarande samma kläder.

 

 

Marks födelsedag och jag undrade länge vem tjejen i en likadan halsduk var..

 

 

Mitt galna hår en dag till jobbet.

 

 

Mitt hår och jag när jag är sjuk, sjuk.

 

 

Och sen så borstade jag håret innan jag skulle till frisören. Jämförelsen mellan mitt raka och sjuka hår är underbar!

 

Och sen så tog jag och mitt hår oss äntligen till frisören.

 

 

Oktoberstormen har blivit en pollenexplosion, människorna går baklänges på höger sida av trafikmarkeringarna, och efter klockan tio drömmer ingen mer.
Vem visste att de önskade känslopustarna skulle fastna högst upp i bröstet. Varför sa ingen att man skulle hyperventilera koldioxid i takt till åsikterna.

Vad ska man med en klarblå himmel till när regnmolnen låter oss andas?

183 dagar senare och det enda som finns kvar är ordsmekningar i vindarna, och så hyperventilationen. Morgonkrigen och regnspringet tog slut för länge sen, och The Fray byttes ut emot ett tyst hiss av de egna andetagen.

Plötsligt förstår man varför de väljer att inte andas längre, och kanske blir solljuset mer vänligt då. Men till dess fortsätter jag att blåsa ordkombinationerna utmed havsvindarna och hoppas att drömmarna snart kommer tillbaka, även efter klockan tio.

En sommarkväll, en lördagkväll, en av de bästa i Perth. The Perth Royal Show är en show (?) som pågår en vecka i Perth varja år. Jag skulle förklara det som en stor marknad med lite extra aspekter och en lite större tivoliavdelning än vanligt. Inget av det var egentligen något att lägga huvudet på sned för, men det jag kände fick mig att snudda vid hyperventilationerna av spänning och gnistor.

Bara lukten av marknad, frityrolja, sockervadd och sommarsol, gör mig helt sprallig. Av någon underlig anledning är marknader, festivaler och andra folksamlingar det som får min smilegrop att bli extra synlig. Vi började givetvis med underlig mat: majskolv och korv på pinne.

 

 

Vi fastnade under en av åkattraktionerna med mer förfäran än glädje i blicken. Vi såg på varann, skakade på huvudet och gick vidare. När vi gått runt hela området två gånger frågade Kristy vad jag ville åka. Jag bet mig i läppen och pekade försiktigt på Extreme Speed, den vi båda i en tyst överenskommelse bestämt att inte åka. Kristy förklarade att vår vänskap efter detta var över, och vi köpte biljetterna. Jag blev sådär löjligt, löjligt nervös. Mina knän hoppade mer än när jag skulle stå framför min högstadieklass med en kudde under magen och rouge i hela ansiktet, mina tänder hackade så mycket att ingen nånsin skulle tro att det var 28° och jag pratade så snabbt att jag inte ens hade tid att andas. "Shut up! Shut up!" Och så fick hon mig att tvinga mig själv att andas, prata tyst med mig själv och kika ut över en stor del av Perth.

 

Sen då? Sen kunde jag inte sluta skratta, medan Kristy förtvivlat försökte få sin tröja att hålla sig nere och inte uppe över huvudet. När vi gick av skakade knäna fortfarande och det var längesen jag hade ett sådant adrenalinrus.

 

 

 

Mot slutet gick vi för att se fyverkerierna. Det började med att jag lyriskt fotade det mesta och suckade lite över all rök, men efter fem minuter gick det inte längre och jag la ner kameran. Jag la huvudet på sned och helt omedvetet tappade hakan. Jag har aldrig, aldrig sett en så enorm fyverkerishow, nånsin. De hade koreograferad färgsprutning till Harry Potter, guldglitter till Abba och bäst av allt färgglatt skimmer till Lilla Sjöjungfrun! När mitt armhår stod rakt upp och Kristy både skrek och grät av förvåning undrade jag seriöst om vi befann oss av en invigning av OS. (Och ja Robin, det var flera gånger bättre än Stockholm på nyår)

 

 

 

Kvällen avslutades med barnpresenter till mig och Kristy av hennes söta mamma och gratis kaffe av en mörkhårig barista i ett fikatält. En kille som inte alls förstod tjusningen i att åka karuseller när man kunde köpa affischer. Helt, helt klart en av de bästa kvällarna.

 

Vi flydde staden och regnet till landet och solen. För mig så var det lycka mest hela tiden. Även om ja försökte hålla det inom mig så bubblade det över ibland och jag snurrde så fort att ja ramlade och rullade runt i sanden. Sen låtsades ja ju förstås att det var helt min intention.
127 mil upp, 127 mil ner och 12 stopp, i den grymma bilen Roadkill med Trasdockorna i bakgrunden (och alldels för mycket The Killers). Platserna hade inte bara vilda kängrus och fina stränder, utan även guldregn och blåbärsvindar. Det var en blandning av kajaktävlingar, jaga rockor i en lagun och dricka bubbeldricka och spela kort invirad i en filt. Vi fastnade i tidvattnet, blev påkörda av en kråka och lekte kändisar i sängarna. Kristy smorde till och med in sig med anal-salva, och jag tror det blir sammanfattningen av vår road trip.

Torsdag, dag 1
Vi värmde upp Roadkill med en timmes resa till Yanchep National Park där vi spionerade på koalor och grottor. Där fick alla utom Joel pluspoäng för dropparna som föll på våra nästippar. De hade en samling av King Kong, Homer Simpson, Maria och Jesusbarnet och Törnrosa, fast Kristy tyckte mest att stenarna såg ut som oanständiga kroppsdelar.

 

Vi fortsatte till kusten där vi snällt lyssnade på vakterna som sa åt oss att "Don't climb the Pinnacles". Inte för att jag hörde nått av det. En man blev jagad av emuer och den röda bilen blev gul för resten av resan.

 

 

Övernattningen skedde i spökstaden Geraldton, där deras mest omtalade restaurang var stängd. Så vi hamnade på en irländsk pub bland androgyna, dvärgar och aussies. På det kristna vandrarhemmet pratade vi med varandra genom väggarna efter att vi tröttnat på att leka kändisar.

Fredag, dag 2
Eftersom spökstaden just var en spökstad så lämnade vi den ganska snart, efter vi gjort om den till en lekplats dvs.

 

2 timmar senare hamnade vi i Kalbarri, vilket blev de flestas favoritställe. Det var här vi kajakade till en liten ö, och jag lurade in de andra i tidvattnet när jag ville känna på vågorna. Men vi är starkare än vad man kan tro, och strax därefter tog jag och Joel extrapoäng genom att tippa kajaken och bada först! Joel blev grillmästare och vi träffade vår framtida stalker för första gången. JaRRRno, finnen som gillade bRRRöst.

Lördag, dag 3
Dagen började med -$20 och en massa töntiga fåglar som ingen gillade. Istället drog vi till Kalbarri National Park och kollade på fönster, berg och brist av vatten.

 

 

 

Efter att vi sett en enorm död ko på vägen somande vi snällt i Denham. Robin i ett hål, Joel med kiss över sig och Kristy med chokladsmulor och svettiga strumpor under kudden (allt av mig). Själv tjuvlyssnade jag när Robin traskade runt i sömnen och tjurade över att någon gett honom en trasig säng.

 

 

Söndag, dag 4

Frukosten delade vi med delfinerna i Monkey Mia och töntarna i dykbutiken sa att det var för kallt för att dyka. Att jag och Håkan klarade tio grader utan torrdräkt spelade självklart ingen roll, här väntar man tills det är sommar på riktigt. I den blå lagunen sprang mina vänner upp när Joel nästan trampade på en rocka. Jag utforskade lite själv ett tag, men rockorna tröttnade lika snabbt som jag.

 

 

 

Måndag, dag 5

Mellanlandningen i Coral Bay var helt klart den bästa. Fiskarna var enorma, färggranna och hur många som helst! Efter att jag sett Doris blev jag tvungen att gå upp till ytan för att hoppa runt lite. Kristy däremot smörjde in sig med sin anal-salva och gömde sig under alla kläder som fanns. Jag antar att rött hår är mer än bara fint. Robin provade skägg, men solkrämen smakade inte så gott.

 

 

Kvällen avslutades med kängrujakt i Exmouth och lite Lykke Li ur högtalarna på det otroligt fancy Potshot.

 

Tisdag, dag 6

Högst upp på road trippen klättrade vi lite och kikade på en spricka i Cape Range National Park innan det var dags att åka hela vägen tillbaka. Första dagen med riktiga moln, och det regnade guldregn på oss när vi närmade oss Denham igen.

 

Onsdag, dag 7

Det krasade en massa när vi gick på Shell Beach.

 

 

Tillbaka i Geraldton utforskade vi krigsskandaler, klättrade på statyer och använde framtidstoaletter med begränsad tid och papper.

 

 

Torsdag, dag 8

Innan vi åkte hela vägen hem till Perth ville vi avsluta med något riktigt bra. Jag valde en camping plats med dödsrisk och gula getter. Det verkar dessutom som att solen valde att följa med oss hela vägen hem till Perth.

 

 

ROADKILL!

Vi äventyrade lite och tog Pandan nordöst om Perth till Whiteman Park, Caversham Wild Life Park, jag, Joel och Therese. Kängrur överallt, hoppandes, kliandes och sovandes. Jag, helt lyrisk, struntade i det sista och nosade med kameran på dem ändå. Helst ville jag lägga mig i sanden och mysa med dem, men ville inte riktigt att besökarna skulle kela med mig också. Bäst var ändå racer-albino-kängrun, om jag ändå kunde skutta som honom! Det fanns givetvis andra djur också, men de var inte alls lika viktiga. En underbar plats, och det hela slutade i alldeles för många bilder och val.

 

 

 

 

"Dear Miss Bodin,
I am pleased to provide my continued support for the activities for the Edith Cowan University Chapter of the Golden Key International Honour Society.
...
Golden Key now has 370 university chapters globally, and 31 chapters in Australia and New Zealand.
...
The Golden Key Internatinal Society seeks to establish a network among academically talented student, connect students from diverse academic backgrounds and reinforce the students' contacts with academic staff.
...
I commend its objectives to you. The University and Golden Key share common interest in recognising and promoting academic excellence.
Your academic achievement qualifies you for membership of the Society and I congratulate you on this distinction. An invitation to join the Society is enclosed for your consideration."

"Dear Miss Bodin

Golden Key International Honour Society congratulates you on your outstanding academic achievement at Edith Cowan University.
...
The Society provides international recognition of academic achievement to the top 15 percent of university students across all faculties. Membership is by invitation only.

Congratulations once again on your outstanding academic achievement. We hope that you will take advantage of this valuable and wothwhile opportunity."

Världens respons:
Pappa - Det där är säkert bara något kedjebrev de skickar ut.
Mamma - Jahaa..
Robin -  Dina betyg var ju inte så bra, plus att de kommer vara mycket sämre den här terminen!
Takin - Grattis, kanske?

Hey, 7månader i Perth och min första gäst har anlänt, direkt från Sverige. Eller nja, Sverige - London - Hong Kong - Perth, lagom direkt. Här delar vi på allt, land, stad, lägenhet, rum, säng, mat och tandborste, nästan i alla fall.

Joel är killen med megaminnet. Lite läskigt ibland när han rabblar upp saker jag sagt och gjort som jag själv kastat bort för längesen. "Åh det här var den första Kooks låten du skicka till mig." "Det här är låten jag definerade dig med förut." "Den här reklamen härmade vi på Konsum." "Jag träffade din pappa på Konsum." Även om det är lite läskigt är det samtidigt väldigt uppmuntrande, speciellt när det tar ett litet extra varv. Joel hade med sig en present till mig när han kom, nått som för andra kanske verkar som en bit papper, men för mig helt perfekt: ett kvitto.

Något jag själv helt hade glömt bort. För er som inte vet så påbörjade jag ju min karriär på Coop Konsum Nynäshamn, för att komma någonstans i livet. Där påbörjade även jag och Joel våra konsumbus och tv-spelsbråk, tillsammans med Herr Päron Loka. Innan Joel började som kassör på Konsum brukade han nämligen komma in på kvällarna runt 8 för att köpa hem en flaska Päron Loka. Detta fortsatte under hela vår Konsumtid och sista dagen jag skulle jobba, innan jag rymde till Australien, så köpte han ju givetvis en Päron Loka av mig. Jag tog lite mig lite kreativ frihet och utsmyckade kvittot med streck och hjärtan. Joel lovade att vi skulle ses igen om 6månader, och då skulle jag få tillbaka kvittot. Nu tog det i och för sig 7månader, men att han hade kvittot i sin plånbok när han kom hit gör att Joel inte bara är lite läskig men också jävligt bra!

Enjoy Australia.

Robin och jag började vår historia som finniga tonåringar i en steppsal, båda som lärarens favoritelev. Det var förmodligen det enda vi hade gemensamt, ibland är det nog fortfarande så, och det fanns ingen chans i världen att mitt huvud skulle tro att vi 4år senare skulle bo tillsammans, i Australien. Men så blev det i alla fall.

Han frågade mig för någon vecka sen vilka hans bästa sidor var. Frågan fick mig att bita lite extra hårt i läppen, dra ner ögonbrynen och förbli tyst. När Robin till slut frågade om jag inte kunde komma på några bra sidor, rynkade jag bara på näsan. Men hur förklarar man att det inte handlar om hur personen är, utan hur den får en att känna sig?

Vår lägenhet skulle bli den ultimata platsen för en reality show, för knasigare människor och händelser får man leta efter. Robin kommer med de underligast kommentarerna och jag med de alldeles för djupa undringarna. När Robin smiter in i lägenheter efter dagen och jag är på det där alldeles speciella energihumöret får han mig att dansa på borden, sjunga sälmelodier och leka Americas most beautiful person. När jag istället sitter tyst och tänker tankar som egentligen inte gör någon nytta alls kommer han med glass och jordgubbar och klappar mig snällt på huvudet. Och varje gång jag är trött på vardagen och vill på äventyr så följer han med och tar oss två steg längre.

Jag vet att han för det mesta skrattar åt mig, klagar på att jag är liten, önskar att jag inte alltid ockuperade tvättmaskinen och kanske var lite mindre upptagen. Trots att vi båda undrar hur vi nånsin kunde ramla in i varandras liv, så är jag sjukt nöjd över det!

Så grattis Robin på födelsedagen!

Robin makes me happy when no one else does.

Jag glömmer bort att räkna dagarna, och datumen stannde nånstans i juli. Men det gör ingenting för dagarna smakar likadant, vitaminbrus och brända kastruller. Pandan spelar samma morgonlåt när vi startar den eviga vardagen, den svarthåriga killen på hörncafét bryr sig inte längre om att ge tillbaka växeln på $5 sedeln när han räcker fram mitt morgonkaffe, och nattbagaren på grannbageriet har kanelbullen varm i en påse när jag kommer förbi 04.57 på helgnätterna.

Valen har sipprat ut i samma fart som energin och allt är fastklistrat på mig med en stämpel av otålighet. Jag vill ha äventyr! Det är när vardagslivet torkat för hårt på nästippen som jag vill rymma. Jag blir inte trött på platser, jag blir trött på mig själv.

På Robins begäran:
"Jag saknar de där somriga soldagarna i Kings Park."