.

I onsdags när jag gick min promenad till dansskolan gav jag migsjälv ett litet självförtroende boost. Det är inte när andra visar sin uppskattning, utan när folk klagar och har för mycket åsikter som man måste övertala sig lite av den positiva energin. Jag är lite underlig på det sättet. Jag kan vara oerhört nöjd med något jag gjort, men så fort nån annan ska granska det krymper jag några millimeter. För jag vet att jag ofta tycker annorlunda, men ändå så bryr jag mig så mycket om andras åsikter. Men det är då jag får nypa mig i armen och säga till migsjälv på skarpen, och så blir jag glad och nöjd igen.

Snart är den här terminen slut, hur sjukt det än låter, och jag har gjort en hel del olika saker. Jag har vart långt ifrån nöjd med allt som jag har gjort, men det är en grej jag ändå gillar. På något sätt har jag lyckats strö över lite av min egen fingertoppskänsla på allt jag gjort. Även om det inte är perfekt, så är det i alla fall mitt eget.

Första uppgiften i Digital Photomedia var att skapa ett realistiskt fotokollage av sig själv tillsammans med någon kändis. Här lyckades jag knyta in min passion till dans och min något skeptiska syn på kändisar, och givetvis det där lilla intresset för kameran.



I första uppgiften i Introduction to Digital Video, där vi skulle göra en trailer för en film, visade jag mitt ständiga beroende av rytm och musik. Samtidigt kom den där pirrande nyfikenheten för redigering och special effekter in, anledningen till att jag faktiskt är här.

Andra uppgiften i Digital Photomedia var att göra en On-line Advertisement skapad i Flash. Där finns jag under ett litet paraply, i regnet omgiven av kreativitet. Lite i smyg har jag även lagt in förkärleken till musikaler, och i synnerhet Singing in the Rain.
(Filmen blev väldigt hackig när jag la upp den, plus att av nån anledning har slutet av sången blivit avklippt.)


Slutligen den andra uppgiften i Introduction to Digital Video där vi skulle göra en 2 min lång film, mitt val en drama. Huruvida det verkligen var en drama film kan ju diskuteras. Jag gjorde filmen väldigt surrealistisk och följde inte direkt de där narrativa konstruktionerna, för att jag kan och för att man måste inte alltid vara så petigt in line. Filmen visar väl min ständiga rädsla för de där sociala normerna och reglerna, samtidigt som den snuddar lite vid ensamhet och den direkta motsatsen. Allt gjort till musik ifrån The Knife. Att titeln till filmen dessutom är låten som symboliserar den där tonårsvändningen man gjorde för några år sen, och det som hände därefter, gör den ännu lite mer till min egen.

Så var det dags för tagning nummer två och dansfilmen fortsätter. Den här gången var jag sjuk förberedd och hade med mig två hela påsar med kläder, för att va säker på att ha nått ja kände mig bekväm i. Hade till och med lånat ihop kläder ifrån Sara. Det slutade med en t-shirt, klänning och ja, hotpants under! Jag var så stolt. Speciellt med tanke på att några av tjejerna rullade runt där på golvet med korta klänningar och string. Så nu var det deras tur att bli älskade av killarna.

Det här är anledningen varför jag älskar min roomie och absolut inte vill byta bort honom alls !



Nån som ser vad det är i det fina paketet? Eller kan gissa?

Kaffet smakar inte så mycket längre, förmodligen för att det kallnade för längesen. Jag fortsätter att dricka ändå, bara för att ha något att göra. Ibland spottar jag tillbaka kaffet i pappersmuggen, det är verkligen äckligt nu. Men jag kan inte vara still, för jag vet att du finns bara några meter bakom.

Tanken på dig och den bittra eftersmaken av det kalla kaffet gör mig illamående. Jag vill springa ut och spy. Spy upp det äckliga kaffet och få dig ur min kropp.

Men lika lite som jag kan sitta still och sluta sippa på kaffet, kan jag resa mig upp och gå. För då hamnar du på andra sidan dörren. Även om jag hatar efterkänslan av din närvaro, är jag numer beroende av att höra dig andas i mörkret.

Det är hos Karin allt händer, det är där alla vilsna själar kommer när de inte har nånstans att vara eller något att göra. Dessa vilsna själar brukar vanligtvis vara Sara, Robin och jag, vi kommer i omgångar och gör livet surt för Henrik. Idag bestämde vi oss för att kasta hår på hela balkongen, eller ja, Sara klippte mig, med lite inhopp från Karin här och där. It's not much, men det är kortare och mindre slitet. Och ja, ja borde färga mitt trefärgade hår också, men en sak i taget.

För er som inte vet så håller en av svenskorna här, Melissa, på att göra en dansfilm, som jag ska vara med i. I söndags hade vi vår första inspelning och det var väl helt klart en mix av känslor.

Ni som känner mig vet att jag inte är helt bekväm i tajta kläder, och ännu mindre med att visa allt för mycket. Dansar jag sätter jag på mig ett par stora mjukisbyxor, ett linne och en större tröja över det, och känner jag för det en sjal eller en keps. Men inte i söndags inte.

Jag kom till filminspelningen lite senare än alla andra och möttes av de här två som står framför kameran och skakar på rumpan:


 

Senare ser jag Melissa springa omkring i en liknande utstyrsel och jag fattar att mina "svarta kläder" förmodligen inte kommer passa in, alls. Jag blir iväg skjutsad till Melissas art director där jag förklarar att jag inte har några liknande kläder. Men det gör ingenting, för han har en massa saker jag kan ha på mig. Precis vad jag var rädd för. Jag går igenom utstyrsel efter utstyrsel och lyckas på nått sätt få dem att förstå att jag faktiskt inte kan ha på mig det. Först ett silvrigt linne med polokrage i strl. S, sen när hade jag strl.S?! Sen en topp som slutade långt över naveln. En korsett som jag inte kunde knäppa över brösten, vilket tydligen var ett stort plus, men jag vägrade. Jag klagade en hel del över slutresultatet också, men då hade de tröttnat och jag hade inte så mkt att säga till om. Jag försökte få dem att förstå att min rumpa är alldeles för stor för att endast ha på sig ett par leggings, men ingen ville riktigt lyssna. Hur som, så här såg jag ut i min nätstrumpa, leggings, underliga skärp, den genomskinliga tröjan och alla de där läderbanden och armbanden.


Filmningen är mer eller mindre svart. Instruktionen var improvisation, stora rörelser och mycket rumpa. Försök göra det själva inför en kamera när 8st andra kollar på. Som sagt vet jag inte så mycket vad jag gjorde, och jag tror inte jag vill veta heller. Det jag däremot vet är att när jag var klar märker jag att mitt linne åkt ner så man ser halva min röda bh och jag frågar lite desperat om den har vart så hela tiden. Folk nickar och ler, stort. Att kamerakillen dessutom skulle "zooma in mitt halsband" gjorde mig inte direkt mer bekväm. Killarna ser nöjda ut och sa att jag hade gjort ett oerhört bra jobb, inte undra på..


Förutom att jag försöker förtränga just den delen av inspelningen så var det väldigt kul och Melissa är oerhört duktig! Nästa inspelning sker på söndag och då ska jag i alla fall ha en svart bh på mig.

Bilderna är från Melissa.

Kommer ni ihåg skokartongen med helgångesten? Bredvid den står nu en till, en med lite gladare färger. I den samlar jag den där kärleken som jag tjatar alldeles för mycket om, men den gör mig så himla glad. Där finns stockholmsvykort, svenska tidningsartiklar, kärleksbrev, mormors receptkort, påskhälsningar, norrlandsmysterier, diktrim och syskonkärlek.

När jag tappade perspektiven lite och gömde mig under täcket så lyckades jag till slut slå upp det där datalocket igen och fortsätta leta inspiration, men på andra sätt. Jag fastande i fotoalbum med göteborgsnätter, ösmopojkar och vinteräventyr, men också i textdokument. Jag hittade mitt och Joels halvseriösa diktmaraton, där jag skrev mina tankar med oförståliga ord och han konstruerade alldeles för förutsägbara rim. Men det gjorde absolut ingenting, för just de rimmen fick mig att må lite extra bra med lyckotårar.

Ditt leende, ditt skratt
Ditt hår utsläppt eller uppsatt
Grov humor, musik och dans det symboliserar dig
Nej, det här är ingen vanlig tjej
Äventyr, glädje, kunskap och kärlek du skall finna
För du är en helt underbar kvinna
Hoppas du inte bli besviken på denna gåva
I dina drömmar kan du sluta håva
För drömkillen är inte one-of-a-kind i bara en upplaga
Detta är, som du säkert vet, ingen saga
Om saknaden skulle bli för stor
Läs då detta var du än bor
Kanske kan det få dig att pirra och spricka
Och fortsätta skriva dikter lilla flicka
Om du till och med får kräsne Joel att vela
Så är ju frågan hur långt kan du egentligen gå, Mikaela?
(Joel Winsa)

Seriöst, kan man göra annat än att le? Så tack för att du gjorde min dag lite mindre omotiverande.
Efter det har jag som sagt fått en hel del uppmuntran och oroliga hälsningar. Det är så underbart kul att ni på mitt jobb fortfarande kommer ihåg mig, skickar kort och mail. Ännu mer underbar när mamma skickar tidningsartiklar från Nynäshamn, så jag kan låtsas att jag fortfarande bor där ibland. Men bäst av allt är min systers snirkliga handstil på brevpapper med katter och glittriga klistermärken.

"Hej min chokoladeboll!
Nu saknar jag dig så mycket så att jag håller på att dö. ... Tänk att tårar aldrig tar slut! ...
Pussiga hälsningar din muffin!"
(Alexandra Bodin Svensson)

Så jag får hälsningar från nära och kära, men tydligen mer än så dessutom. Jag fick ett vykort skickat ifrån Norrland häromdagen. Halvt skadat av posten, halvt oläsligt och väldigt mystiskt. Förlåt för att jag har dålig koll på mina bekantskaper, men kan nån snälla hjälpa mig och komma på vem jag känner i Norrland som skulle skicka mig ett anonymt vykort med grisar på?!

Som ni förhoppningsvis förstår kommer svaren lite så småningom, ett efter ett. För hur mycket jag än älskar att ni skickar mig era ord så kan jag inte riktigt svara alla på en gång. Men det är helt helt underbart att ni finns, även om det är ett antal mil längre bort.

Kärlek från Australien!

Igår var min första filminspelnings dag, nånsin. Visst att man är nervös, men jag mådde illa och mina händer ville inte riktigt sluta skaka. Antar att det var för att jag verkligen ville att det skulle bli bra, för det är ju det här jag vill hålla på med. Eller, ja, nej, inte just det här. Jag tänker aldrig bli director! Det har ju aldrig vart min dröm precis, men efter igår tänker jag definitivt inte bli det. Jag är värdelös på att förklara vad jag tänker och ännu sämre på att bestämma över folk.


Anyway, filmningen gick inte galant direkt. Och efter att mina actors trötta och bakis inte riktigt tyckte om mig längre gav jag väl mer eller mindre upp. Jag saknar fortfarande lite scener för att få hela grejen att funka, men det får jag fixa en annan gång. Men va fan, positivt nu ! Jag har filmat min egen idé för första gången, och vet att jag inte vill göra det igen. That's always something.



Bäst av allt var att Nicole och Kristy var där. De fick inte göra nånting alls, utan satt där i 3h och tryckte på lite knappar då och då. Men det är skönt att ha folk där som vet på vilken nivå man är. Bara för att diskutera, hjälpa och ge mig lite extra stöd. I really like them.


Appropå det är Kristy min nya förebild. Tjejen är helt underbar. Hon var full första gången vid 12års ålder då hennes brosa lura henne att hon drack saft, kvällen slutar i ett djupt samtal med två killar som senare visar sig vara två stenar. Hon säger alltid vad hon tycker, och ofta lite mer än så, en gång bröt hon en tjejs näsa när hon tröttnade på henne. Och bäst av allt, hon hatar tjejiga klänningar och propra flickor. På onsdag är det hennes tur att bossa över mig.

Walpurgisnacht? Eve of May Day; A traditional non-religious holiday in Sweden where there are gatherings to celebrate the arrival of the spring. Vi kan vi också faktiskt.

Valborg firades alltså en dag sent, på York Street igen. Temat var däremot varken något valborgigt, vårigt eller svenskt, utan Cyberculture (en kurs alla communicationelever läser, dvs. typ alla utom jag). Egentligen var jag inte där så länge eller aktivt, eftersom jag hade min stora filmdag idag. Men det var rätt kul ändå, bara för folks utklädnader, vilket är ungefär det enda jag kan dela med mig av. Så, så här sprödar cyberculture kreativiteten:

Oscar är facebook:

Sanna var twitter: